Lite sjukt..

Har haft en sömnlös natt. O imorse var inte lilla Maya som hon brukar. Det var ganska gnälligt och attans inget ville hon äta. Såg lite hängig ut på ögonen, men ändå, när hon vaknat till kom det där sprattlandet och glädjen tillbaka.. Åkte till dagis, men när jag kom och hämtade var det en jättetrött Maya, som såg på mig med såna där glansiga febriga ögon.
Hela förmiddagen hade varit bra och Safie och Maya var som vanligt och badade, vilket dom alltid gör på onsdagar. Efter middagsluren hade det kommit ordentligt, hon ville inte vakna och var varm.

Åkte raka vägen hem. Maya ville måla medans jag lagade maten och visst tusan var hon lite annorlunda, inte riktigt den tjejen jag är van att ha. Fast om man inte ätit bra på en hel dag så blir man ju automatiskt hängig och trött. Iaf jag.
La min själ i matlagningen och fixade Mayas favoriträtt. Kolja som paneras i mjöl och steks snabbt på vardera sida, sedan på med gräddmjölk, sakta koka en stund innan dill, gräslök, ärtor och citron går i.. Det blir sagolikt gott.. O yes, Maya åt som en varg!!! Glass till efterrätt och även den slank ner med glädje.
37,8 visade termometern på när vi med vilda prostester tog tempen. Det kan man inte kalla direkt för mycket feber sådär på kvällskvisten??
En styck pappa är lite dålig på det där med feber..
Lång kelstund i soffan, gav så mycket vatten till henne som jag kunde, eller som hon ville ha och sedan blev det även välling..
Nu sover hon, somnade gott på mitt bröst. O då kändes hon precis som vanligt..
En styck pappa vill gärna att hon är frisk imorgon :)..

Allt det som skett i mitt liv de senaste åren. Att få en underbar liten dotter. Att vara ensamstående pappa, och ha allt ansvar och skötsel på mina axlar. Att Maya har sin cp-skada. All tid som jag ger henne. Har gett. Det blev liksom min uppgift i livet. O jag tar den med ro. Tar tiden precis som den kommer. Känner någonslags djup stolthet för det som jag var dag ger och får. Men!!! Lilla Maya inte bli sjuk just nu.. Imorgon och på fredag har jag fullt upp med viktiga möten, människor som verkligen behöver mitt stöd.. Om det varit några vanliga dagar framför mig, med de där alldeles vardagliga besöken jag gör vore det inte lika "farligt", men faktiskt så är dessa speciella.. Min underbara, fantastiska mamma ställer upp och den tacksamheten jag känner för henne finner inga gränser.
Det är stödsfamiljshelg i helgen. De dagarna är viktiga för mig och Maya, men om hon är sjuk blir det liksom inget.. Så håll tummarna att det bara var ett tillfälligt besök av feber..

Det är som det är. Fortsättning följer..

Lyssnar på gammal go hårdrock ikväll. Medicin för min själ. Blandar och ger, skriver några rader och tecknar en del, skissar på det som förhoppningsvis ska smycka min arm, bröst och rygg.. Dags o tatuera sig igen. Nice.. :)

Asken med sorg är stängd. Locket ligger på. Kan dock ana den, och känna hur det bubblar inom den. Ser mitt liv, dagarna som traskar på, ser mig själv och det som sker från ett annat perspektiv. Jag har tagit tag i de beslut jag tog på min semester. Ger Maya än mer kvalitetstid, mina timmar för mig själv tar jag hand om på ett bättre sätt och slappnar av mer.
Jag har bokat samtal med en helt utomstående för att reflektera på ting och skeenden i livet jag själv inte kan styra över.. Jag gör så gott jag kan, bra saker för mig och mina barn. Mer än så kan jag inte göra..

O jag går faktiskt och lägger mig i tid, fast sömnen kan vara lite svår att ta fatt ibland. Mår alldeles förträffligt bra mitt i denna varma november..

Nu ska jag sätta mig ner och planera mina avlösartider för december. Så..mina fina läsare jag önskar alla en godnatt.. o dröm drömmar om lycka..

Sovgott.. U.