Le och världen ler tillbaka..

Stilla införsikt i min inre, i själens vrå. Att fylla sinnet med kärlek istället för hat. Detta hat har alltför många år förmörkat och skapat oreda och oro i mig.
Med öppet sinne och en vilja att förändra och förstå det man gjort, det liv man levde, och lära av de som gått före så har jag sakta byggt upp den ödmjukhet jag har, omtanke om mitt liv..
Genom att förlåta mig själv och andra människor som gjort mig illa. På det sättet blir jag själv förlåten.

Det är något förunderligt som sker. Jag möter på sätt och vis motgångar varje dag. Ser en verklighet som inte många har en aning om. Står mitt i den. Känner lukten av den. Ser misären. Möter föraktet och hatet.

Min lilla dotters handikapp, alla krav, alla måsten det skapar. Ni vet, jag skrev om höften som glider, EEG, och den stundande knappen på magen och alla undersökningar som hon ska genomgå innan den operationen kan göras. Beslutet om botox, vilket jag redan tagit, ändock är det tuffa beslut. Viktiga sådana.

Att förlåta är en av kärlekens underbara val i livet.

Hon stod i sin gåstol när jag kom till dagis idag. Det glittrade i ögonen och dagisfröken berättade att Maya hade varit på ett strålande humör hela dagen.
Jag tog upp henne och satte henne på mina axlar och galopperade i lekhallen. Lät henne vara Pippi på Lilla gubben eller kanske Emil på Lukas.. vi var ett flygplan som brummade ut från dagiset, satte oss i bilen och for hemåt. Min hand var ett hungrigt snällt monster som ville äta upp hennes lilla goda mage och den var en krabba som tog hennes näsa..
Vem kan vara ledsen? Varför låta sorgen gripa tag och slå rot? Varför hata när man kan älska det som sker, det man möter?
Hade avlastning några timmar på eftermiddagen och kvällen och det var då en ledsen liten tjej jag lämnade. Oj, oj, oj.. Det skar i pappas hjärta när jag gick.
I hissen ( denna underbara hiss!!) kom jag på att jag rusat iväg alldeles för fort och glömt min träningsväska. Tog hissen upp igen och tyst öppnade jag dörren in till lägenheten. Ingen gråt, inget skrik.. däremot ett stilla fnitter från Maya och min avlastare.. Så var det med den ledsenheten :).. Det går fort över.

Maya somnade nyss. In i det längsta skrattade hon. Jag tror hon är en av de gladaste ungar jag träffat på. Glad och trygg.. Precis som barn ska vara.
Det är svårt att förklara i ord, hennes underbara klingande skratt. Så varsågoda..

Från våran kväll. Då jag kommit hem igen och Maya sitter i soffan och tittar på Emil. När jag går omkring och fixar med hennes medicin och välling och samtidigt leker tittut med busungen.. Min lilla krigare med den stora, kärleksfulla själen..

Nu ger jag upp. För ikväll. Tänker bära in Lillan i sängen och bara softa ner i soffan..

Sovgott..