En kram..

Ibland, kan jag känna hur min själ skriker.. Det är som att stå helt ensam på tundran, oskyddad från alla känslor som stormar, piskar, far likt skärande glassplitter rakt igenom.. Se mig, hjälp mig, jag behöver dig.. Du som var min vän..

Det tar tid att få iordning. Arbetet tar mycket tid, Maya tar tid, Alex tar tid och så ger jag min tid till en och annan vän.. Just nu känner jag hur jag irrar runt och hittar inte vägen, i livets labyrint.. Jag behöver inte hitta ur, för jag gillar dom där slingrande stigarna, som leder mig till lärdom och erfarenhet. Det jag inte gillar är när murar byggs framför mig som jag måste stånga mig blodig mot för att komma vidare. De har en funktion. De är där för att jag ska påminnas.

Imorgon är det EEG-undersökning, håll tummar för att vi slipper, för att lilla Maya slipper och inte har någon epilepsi..

Bara en kram mitt i det som sker. En lång öm sådan, en av vänskap, ett ord som berör, ger kraft och ork att fortsätta.. Eller kanske en vän som hör av sig och är där, ger en stund utan att man ska behöva fråga..

En present, en som inte kostar ett öre, skulle jag uppskatta.. För idag sprang jag rakt igenom några väggar. Lite svedd i kanterna.. Inser att det finns en vägg som jag inte kan forcera och planerar utefter det.
På fredag ska Maya åka till stödfamiljen. Jag skulle följt med till Halmstad med mina arbetskamrater. Valde en annan väg, att vara med min son och mig själv. Jag är lärt mig att ta det enkelt och göra val, det viktigaste först.

Det finns en saknad i hjärtat. Själen full med kärlek..

Sovgott.. U