Bloggkrångel o sömnbrist..

Bloggproblem, bloggerkrångel, sömnlösa nätter, tidiga mornar.. Igår morse skrev jag ett morgoninlägg, ett om tid, om att ta hand om, tankar om tid skulle kosta. Det inlägget slarvade blogger bort, och sedan dess har det krånglat.. men..
Hur skulle vi då ta hand om den, om tiden rent konkret kostade oss pengar.. Annorlunda??

Två nätter är det, som inte sömnen velat infinna sig, långa stunder då min blick i fjärran skådat, sett det som skett passera och skymtat en framtid i diset som ligger böljande mjukt.. Trevande famlande men med handen runt min tro, tar jag steg in i den, och blint förlitar jag mig på att själen visar mig rätt..

Hur formar jag leran i handen? När pennan skapar bilder och målarpenseln möter den vita duken och fyller den med liv..

Ser ni hur livet strävar mot ljuset, mot solens värmande strålar, skapande kraft i oändlighet..
Mötet med det okända, med dig, de ögon som tindrar, som hemlighetsfull vintergata i augustinattens dofter.
Att forma kärlek i livet, förmedla godhet och förståelse, det är en slags grogrund i det stora hela.
Du och du och du, vi, som har fått förmånen att leva i ett land med en makalös natur, där inga krig finns, där knappt svält finns, och iaf en viss rättvisa råder..
Vi har alla förutsättningar för att skapa den vackraste tavlan någonsin, ge kärleken en bild, en skulptur av vår gemenskap..
Kärlek går att forma, så vandrar mina tankar.. Hat förstör..

Jag kan ta dig i min famn, jag kan viska ord i ditt öra och kyssa bort tåren som rinner utmed din kind, jag kan sitta vid din sida och lyssna på dina ord, visa min respekt och låta dig förstå att just du finns och att det som du säger också är viktigt.. Att du är..
För det behöver jag inte ta fram min plånbok, det kostar mig inte ett öre, jag ger dig bara av min tid, av min förståelse och ödmjukhet..
Kämpar mot fördomar, de dödar, de stryper sakta livsandan.. Möter hat och förakt med att stolt stå upp för det jag tror på.. Att vi alla är lika värda..

Tröttheten grusar, den får mig att inse att det finns tid för allt.. Då, nu, imorgon, igår.. Det är tid att ge mig själv av den där filosofin, för att orka fortsätta.. Själens förstånd viskar i örat..

Har sett fram emot denna fredag. Ni vet, sluta arbetet, hämta ungen, hem och fixa lite och sedan skulle avlösningen komma hem och jag få ett antal timmar på gymet, en nice middag ute, o bara bara vara mig själv några timmar.
Hela veckan har jag lovat mig själv, att just göra så och inget annat. En stunds meditation i kyrkan..

Pip, pip.. nån timme efter lunch kom det, smset.. "Hej, Uffe! Jag är sjuk och kan inte komma ikväll.." Som att gå på en rak höger av besvikelse.. En hård jävla höger som nästan sänkte mig..

Ringde Anja, ni vet hon som arbetat allra längst med Maya och varit bortrest så länge..men lika underbar fortfarande.. Hon sa, visst kan jag komma en stund..
Det blev inte som jag tänkt mig, utan bara ett par timmar som jag tillbringa på gymet. Det är ändock, att vända besvikelsen till något annorlunda positivt.
Kom hem till en strålande tjej som kikna av skratt och tindra med ögonen.. En liten skapelse som lyser av livsglädje.. den finaste av alla.. för mig är hon det frö som fått min själ att frodas och gro.

" O det flammade som brännhet eld då vi såg på varandra, en kollision som var oundviklig, fast våra världar var ljusår från en verklighet vi då inte kunde förstå.."

Tick tack tick tack.. klockan rusar fram.. min lilla tjej ligger här bredvid mig och sover, äntligen, hon somnade sent, alldeles för sent tycker hennes pappa, men hon hade nog helst velat varit vaken några timmar till. Fast till slut var han alldeles för svår att kämpa emot..
Dags även för mig att sova, och jag hoppas inte att någon tanke kommer och stjäl den ifrån mig.. sömnen denna ljuvliga.. Kan redan känna smaken av den och doften av en dröm. Hoppas jag kommer till en vacker liten fjällå inatt, där ensamheten råder..

Sovgott.. U.