Sårbar..

Söndagkväll. En tomhet inuti mitt hjärta.. minnen av det som varit, tankar om hur det kunnat bli.. Omedvetna, medvetna.. Jag mår inte alls bra ikväll, o jag tänker inte skriva mer här och nu.. Denna känsla, mående, dessa tankar är det bara jag som kan ta mig ur, hitta en väg ut, ett sätt att ändra och förändra.. Se stigen klart och med öppet sinne..

Det är ok. Tillåter mig att må som jag gör. Trist inlägg, men ett sant sådant.. Skrivkramp, skaparbrist... Tar nog med Maya ut i skog och mark imorgon, en filt och matsäck och bara ser på naturen som brister ut i grönska.. Lämnar detta söndagsinlägg med en dikt..

Ja visst gör det ont


Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.



Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.



Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

                                                             Karin Boye