Kostar inte ett öre!!

Om gårdagen innehöll ensamhet så är det inget mot vad denna kväll gör. Fast jag mår bra av den, o försöker insupa varje sekund av lugn och ro.
Hon brukar ju ligga och sussa här i soffan så här dags, min snorpa, lilla lull, krigare underbara dotter.. Visst är det väl förståligt att det är lite svårt att koppla av?

Det är över tre år, 38 månader som hon och jag varit nära, som hon tagit av min tid, o jag har till 100% funnits där och gett..

När hon var en liten bebis, köpte jag en bärsele. Där hängde hon jämt :).. Nära mitt hjärta, med mina armar runt sig och min hand som smekte hennes lilla kind. När jag pysslade hemma, diskade, dammsög, ja ni vet, dom där vardagliga bestyren som även dom måste fixas.. Jag använde mer eller mindre aldrig vagnen utan hon var där, nära mig. Där hon fick trygghet av min värme och min röst..
När jag matade henne, med nappflaskan satt jag ofta med bar överkropp, för att hon skulle känna huden, jag bytte plats först gav jag på vänster sida sedan på höger.. som jag ammade.. försökte ge det jag inte kunde ge..

Maya blev väldigt sjuk när hon var tre månader. Låg i svåra kramper, och hon låg på intensiven i flera dagar. Jag satt vid hennes sida dag som natt. Höll i den lilla handen, smekte, pussa och viskade att pappa är här, pappa väntar, pappa älskar..
Jag hade ett eget rum på avdelningen, så jag hela tiden fanns nära min prinsessa.. En eftermiddag, då såg det illa ut, hon verkade inte orka mer och min sorg kände ingen gräns. Men i själen, den som är min finns en kraft, som driver mig vidare, som får mig att tänka och känna, den får mig att orka möten som inte är av denna värld.. Den otäcka verkligheten..
Jag bad om att få träffa en präst. Det finns en tro inom mig, en tro på en högre makt, något som är större än mig själv, något jag inte kan rubba och förändra. Jag är inte religiös, men jag tror på min gud, på solen och månen, havet och moder jord.. Det håller jag fast vid, för i det stora hela är det just det som gett mig mitt liv.
Vi samtalade, vi bad för min lilla Maya, jag grät.. Då blev ensamheten nästintill outhärdlig, jag önskade så att ha en famn att vila i, att bli kramad, tröstad.. Att ha någon att samtala med, att ha bredvid, min kärlek som höll min hand..
Prästens ord värmde, och jag gick därifrån med en viss trygghet i hjärtat.. Väl uppe på avdelningen igen, så ropade en sköterska på mig att jag skulle gå in till Maya, o där låg hon, och med trötta ögon såg hon på mig.. Det var ett av de mest magiska ögonblick jag varit med om. Den stunden, minnet får ögonen att tåras och jag överväldigas av det största en man kan känna - den djupaste kärlek, den innerligaste ömhet.. hon orkade, hon fanns..

Doften av liv är den ljuvligaste av alla.. smaken av kärlek, sötman som får minnen att aldrig blekna..
Att älska gör en stark, den kan skära som den vassaste kniv, såra som ett spjut, men att älska får fröet att gro, växa och visa skönheten i varje människa..

Vi lever i en värld av masker. Fasader tunna som sköraste is. De byggs upp, på en grund som alltför ofta inte håller.. En falskhet som inte berättar sanningen..
Låt kärleken växa i själ och hjärta.. Det är egentligen det ända här i världen som inte kostar ett öre - att älska.. Att ge av sin själ och omtanke..

Nu ska jag snart lägga mig. Läsa en bra bok och fortsätta njuta av min ensamhet.. Njut av livet, kära läsare.. :)

Sovgott.. U.