Söndagstankar..

Kom för en stund sen på
- Jaaa, just tusan, Alex har ju sin dator på sitt rum :).. Hur jäkla tankspridd får man vara? Så nu sitter jag här på min sons säng i ett väldigt stöktigt rum och skriver blogg igen..

Jag har mina fel och brister, jag kan inte alltid leva upp till de förväntningar och till de ideal och den filosofi jag har. Ibland smyger demoner sig in, omärkligt och skymmer sikten för mig, de förblindar och sakta sakta märker jag hur de tagit en del av mig och fått in mig i min bubbla igen. Den där tystnaden, den där där jag inte berättar om mina problem utan tror på något underligt sätt att jag ska klara mig själv.. Ensam är inte stark.. Däremot har ensamheten gjort mig stark och till viss del hjälpt mig genom många svåra saker i livet.. men jag vet så väl att det är mina vänner som för mig vidare i min utveckling..

Ett av "kapitlen" i den bok jag knåpar på heter - Det tysta straffet.. Det handlar om hur jag som barn och i min uppväxt mötte tystnad som straff. Hur jag blev till luft och inte fanns, inget var jag värd, för jag fanns inte. Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande känna hur den där ångesten och förtvivlan kommer, då jag möts av tystnad och jag blir åter en liten ledsen pojke, som sträcker ut sina händer och ber snälla, prata med mig..

I lördags kände jag hur allt föll, det är som att livet runt omkring leker på. Människor kommer och går. Stadens puls dunkar på, allt rör sig som vanligt, men mitt i allt står jag och undrar vad som sker. Det är slentrian tristess. rutiner. Längtan, men framförallt måste jag påminna mig om det jag lever för. Mitt värde som man och människa och vad jag kan göra för att stoppa nuet och växa i framtiden. Lära mig av det som hela tiden sker, att ok, låt det vara trist och tråkigt, men sätta ord på det och inse att livet är ingen fest och dans på rosor var eviga dag. Dessa perioder måste få komma för att man verkligen ska förstå vad lyckan egentligen är.
Jag tog mig sonika på ett möte. Med vänner, där ajg kan dela med mig av innersta tankar och berätta vad som sker i lvet och mötas av respekt och förståelse. Få en kram, en kärlek som inte går att beskriva med ord. Ingen kärlek som mellan man och kvinna, utan en medmänsklighet, en kärlek gjord av många års erfarenheter..

Nu låter det nästintill som ajg har deppat ihop totalt, men det har jag inte!! Jag mår egentligen ganska bra. Trivs på mitt arbete. Maya mår bra och Alex likaså. Jag är ändock en lyckligt lottad man. Däremot en man som sårats i djupet av själen och dessa sår rivs då och då upp, gör sig påminda och måste varsamt skötas om för att jag ska kunna fortsätta vara den människa och pappa jag är.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv. Jag är bra. Det är då, som jag med full kraft och energi kan ge mina barn det de behöver. All kärlek som sprudlar i hjärtats vrå..

Virrvarr av tankar. Hade ett eller några väldigt bra samtal med en människa jag mött. Underligt. Att höra och lära sig, se saker och ting från ett annat håll, se livet som en sfär, där inga sidor finns..

Idag var Maya med på isen :).. och Oj oj.. vilekn lycka det var att sitta bredvid pappa och fiska. O samtidigt att både farmor och brorsan var där.
Man ger sina barn det man orkar. Det handlar inte bara om att ge kärlek och omtanke. Utan var och en av oss föräldrar har också ett ansvar att ge dem upplevelser. Det kan vara lite mer besvärligt att ta med Maya på saker och ting eftersom hon inte kan gå och har svårt med sin motorik. Men det finns inga hinder, man måste enbart anstränga sig lite mer och det blir lite "jobbigare". Det är mitt ansvar att ge Maya detta.
Att få chansen att möta naturen, friskheten, glädjen är alla barns rätt..

Klockan börjar närma sig 22, jag sitter här i sonens säng och min rygg värker så jag håller på att bli knäpp.. Dags att kasta sig i soffan och se en film, slumra in och bara softa ner.. Det har liksom varit full fart sen 06 imorse, så lite trött är jag..

Sovgott..