Skör längtan..

När livet lindas in i den vardag som tickar på, när morgon, natt och dag blir ett töcken av grumlig tankeverksamhet och den där förunderliga kärleken liksom förmörkas.
Tankarna, de där ljusa, de där som pockar, lockar och retar sinnet till harmoniska slingor av välbehagliga ord och värmen i själen får en att innerligt omfamna dagen, den försvagas den stryps inom mig av en för stunden evig längtan efter vårens livlighet. Den längtan blir så intensiv och just nu känns som hopplöshet..

Ja, det är så just nu. Det är mörka tankar, det är demoner som invaderar själen. Lyckan är för alltid, kärleken till livet står still, den finns, den finns som en försvagad låga i hjärtat, den finns jag lovar..
Jag försöker verkligen att kämpa på, att se hur dagen varje dag blir ljusare. Att våren kommer närmre, med takdropp och fåglars kvitter.

Men det är lusten till skapandet jag saknar. Dom där kvällarna då fingrarna flyger över tangentbordet och meningarna flätas till vackra ramsor, beskrivande, ömma, kärleksfulla..

O ni vet, när allt känns så där trist och ganska hopplöst, då blir alla andra problem som berg, omöjliga att bestiga..
Det måste sägas, man måste erkänna och berätta om livets baksida, vara ärlig att förtälja även när livet faktiskt inte funkar som man vill.
Jag vill det. Jag behöver skriva och förmedla. Därför blir det ledsamt när min dator inte fungerar som den ska. Saknar min blogg och era kommentarer när jag inte har möjlighet att skriva.
O så, det där med ekonomi.. Ni vet, man har precis det man behöver, något sånt som extravaganta inköp som dator är en omöjlighet.
Det är en av konsekvenserna av ett leverne. Vissa stunder funderar jag om någon god vän kunde hjälpa mig att köpa en dator, på avbetalning. Då kommer skammen. Då blir man påmind om det som varit. Hur ska man fråga.. Vem ska man förklara för??

O så Maya, hostar och snörvlar. Nu är det tre nätter som vi inte har sovit. Hon väcker mig med sin hosta, sin lilla näsa som täpps igen av snor. Hon är trött. Pappa är trött och trötthet skapar inte harmoni. Den skapar tårar.

Inser ändock, förstår i sinnet och med förståndet att detta är tid för lärdom. Detta testar mitt tålamod och detta tillstånd av viss sorg är ett måste i livet för att njuta än mer av det som komma skall. Av framtid. Vår. Värme och skimrande grönska. Längtan går hand i hand med kärleken.
Därför är det så viktigt att stanna upp. Låta tanken gro och tillåta sig själv att just gråta en stund.
Jag vet ju, att det är nu,  denna tid på året som den kommer.. Ångesten, ledsamheten, otålighet och viss irritation. Tröttheten hjälper mig inte. Däremot gör förståndet det och det är en befriande känsla. En känsla av behag mitt i själens onda.
För en gång i tiden, då jag var dag levde med denna ångest då fanns inget ljus i horisonten. Då famlade jag i ett evigt mörker. Idag vet jag att det snart går över. Att detta måste genomlidas och det görs bäst genom att ändå ge världen det lilla.
Säga till morgonen då den gryr till ny dag.. -Välkommen, jag mår inte som bäst men jag älskar dig ändå.. Livet, du är svår mot mig, men jag kämpar och tänker till varje pris vinna, för innerst inne, i oändlig innerlighet älskar jag det - mitt liv. Kanske just för jag har förmågan att gråta. Att känna. Möta det som gör så ont. Låta längtan vara som den är - för vad vore våren utan längtan..

Lånar ikväll min sons dator. Det är befriande att skriva av sig och jag känner hur något släpper inom mig. Att lämna ut sina tankar och funderingar, att även tillåta sig själv att berätta om dessa känslor och mående. Det är medicin för sinne och själ.
Man är inte sjukare än sina egna hemligheter..

Till sist.. Så kan jag bara behålla det jag har  genom att ge bort det. Denna mening tog det länge innan jag förstod. Den är så sann. Till er jag ger min vardag, min kärlek, min ömhet för det som är så skört - Livet..

Sovgott.. U.