Så.. orden är tillbaka..

Äntligen.. sonen är här igen och jag vet egentligen inte om jag är gladast att just han är här eller att jag kan låna hans dator:).. Det är väl en kombo av bägge delarna.

Det finns en del som man helt enkelt inte skriver om på en blogg som denna, som min.  Det händer faktiskt ännu mer i mitt liv än vad jag här berättar. Jag fick en kommentar på det mitt korta inlägg häromdagen. Där jag skrev att det hänt en del tråkiga saker i livet. Men att jag skulle falla ner i någon avgrund, det sker inte, visserligen är stigen jag vandrar på lite knöligare och fallgroparna ligger tätare och utan uppmärksamhet är felsteget närmre. Jag ser avgrunden men jag faller inte.

Det blir en mening och inget mer, inga förklaringar och inga utsvävningar. Det är en sak mellan mig och henne. Vi, Olivia och jag är inget par längre. Efter många samtal har vi bestämt att gå skilda vägar. Det finns en sorg i alla avsked, det finns en mening med alla möten.

Just nu, i denna stund är min mamma hos oss. Jag har varit på en utbildningskväll. Maya har börjat en intensivträning, NIT, som vi går på måndagar och onsdagar. Ikväll har jag fått motivationen tillbaka. För ibland förlorar man den, liksom tappar bort den i någonslags hopplöshet..
I måndags på träningen hände något, ett magiskt ögonblick i livet, i Mayas och mitt tre åriga äventyr.. Hon satt helt själv för första gången!! En stund, bara några sekunder, men hon gjorde det och en låga som sakta falnat tändes igen. Vilken lycka..

Maya har en förskräcklig hosta, den har hållt både mig och henne vakna ett par nätter och den avtar inte, utan mer kulminerar och blir värre. Jag ger den nån dag till, sedan får det bli vårdcentralen. Hon ligger här bredvid mig nu, den där filuran, och kikar på Emil. Hon borde sovit för länge sen, men pappasuget var större än tröttheten ikväll. Farmor dög inte alls att natta, när jag var på kurs. Sedan hade jag lovat min son att hämta honom i en ort som ligger några mil härifrån, han har träffat en tjej och har varit där under kvällen. Snäll som en pappa är körde jag de fyra milen och väl där fick jag med mig två i bilen . Hon följde med hem till oss.

Det är nu tre år jag tagit hand om min lilla dotter. Vi har varit med om mycket och det har varit och är många besök, vakna nätter, mysiga stunder, skratt, gråt, ögonblick som gömt sig djupt i själen. Hon och jag. Jag och Maya.. Min dotter, som bundit sig vid mig och jag vid henne. En liten människa som jag faktiskt lyckats med att hitintills skapat en underbar glad och trygg liten tjej. Men, det är inte bara min dotter. Det är vår dotter.
Den yttersta kärleken till sitt barn är att ställa sig vid sidan om och ge det av det man kan. Av det hon är värd och det hon behöver i sitt liv och den framtid som ligger framför.. I horisonten har något hänt. Jag har lovat henne, sedan den första gången jag höll henne i min famn att ge henne av min själ, mitt hjärtas kärlek..
Hon ligger här och var gång jag ser på henne, då vår blick möts får jag ett leende, ett glitter av ömhet, av total kravlös kärlek.. Det vi har och haft kan aldrig någon ta ifrån oss, men vi kan dela med oss av det. Inget behöver bevisas. Jag behåller bara det jag har genom att ge bort det. Min egna ilska, vrede, sorg är bara min. Den kan förruttna min själ, den kan genomsyra livet och egoismens förvridna ansikte torna upp sig som mörka moln.. men det kommer jag aldrig tillåta, för den yttersta kärleken är att förlåta..

Hur svårt kommer det att bli?? Så svårt jag själv gör det till..

Ikväll låter jag det vara. För min underbara prinsessa behöver nu sin pappa, och jag kommer alltid finnas där. Alltid.
Imorgon kommer jag utveckla mina ord och tankar.. Kul att vara tillbaka, och att ha en dator igen.. eller att sonen är här.. hmm.. vilket är bäst, egentligen :)?

Sovgott.. U.