Doften av liv och ljuvlig sömn..

Idag satt min prinsessa själv i 15 sekunder! Hon satt själv. Jag har inte trott på det, det hoppet hade försvunnit, men nu inser jag att allt går.. allt går och kommer gå. Det är en bubblande glädje i sinnet, som blandas med en djup trötthet i själen.
Jag glömmer bort ibland att stanna upp och dofta på livet.Men jag glömmer aldrig doften.. Idag, mitt i dagen, kom det till mig och jag stannade bilen, gick ut och satte mig på en parkbänk i solen och kände den som en svag aning,en förnimmelse, att det är livet som återkommer.

Fast varför ska det vara så att "problem" liksom hopar ihop sig och kommer i stim?? Det blir lätt så att de tornar upp som elaka mörka åskmoln, men, just den där stundens avkoppling gör att jag kan dela upp dom i olika fack i hjärnan:).. Det blir som sorteringsfack där jag sorterar upp och analyserar ner problemen i akuta och sådana jag inte alls kan eller behöver ta just nu. Det är en ÖVERlevnadsinstinkt.. Annars lever jag livet.För att vara levnadskonstnär, måste man nog lärt sig att överleva..

Man gläds åt olika saker. En del köper sig lyckan. Jag med då och då. För visst kan det vara trevligt och en tillfredställelse att köpa ting, köpa upplevelser, men min lycka ikväll är större än så. Det är lyckan att känna ro i sinnet. Det är lycka att Mayas hosta gått över. Det är innerlig öm lycka att se hur hon utvecklas. Jag ser, jag hör, jag känner. Låter tårar komma, skratt spritta, kärlek gro, ilska vara..Är bättre på att älska än att hata..

Men ni skulle bara veta, oj oj.. Lika stark som min kärlek är, lika fly förbannad kan jag bli :).. Det händer inte ofta, riktigt riktigt arg har jag inte varit på flera år. Idag kom det ändå en sån där ilska, då stubinen brann ut och en mindre explosion inträffade.
Man städar och donar, fixar och hämtar, finns och är.. o så kommer man hem, trött efter en hel dag på jobbet, trött efter flera nätters sömnlöshet ( inatt somnade jag vid 03 tiden och gick upp vid 06..) o då, kan det bara bli för mycket när man möts av en jäkla röra i köket och sånt man bett om några dagar ännu inte gjorts. Så, när Alex kom hem, med tre av sina polare var det en pappa som gav sin son en avhyvling så till och med han förstod att nu är det allvar.. o det var fyra små pojkar som försiktigt smög in på hans rum.. Men! Jag tillåter inte mig själv att låta den där ilskan ta över.

Nu irrar jag i labyrinter igen. Orden svamlar iväg.. I hjärnan dyker det upp frågor om vad som egentligen är viktigt, för mig.. Tror jag ska fundera vidare på det i min säng, och framförallt NJUTA av att det förhoppningsvis är en natt utan hosta men full av ljuvlig sömn..

Sovgott.. U.