Fredag mitt i livet..

När jag parkerar min bil på parkeringsplatsen här på bakgården och ser upp på fönstren till min lägenhet, känner jag ett välbehag i kroppen.
Det kommer en tacksamhet i mitt hjärta när jag öppnar mitt kylskåp, och ser att där uti finns mat. Vilket liv jag lever. Vilken fantastisk resa jag gjort och gör var dag..

För ett antal år sedan var inte en egen lägenhet alls en självklarhet. Jag bodde hos kompisar, i källare, i bilen.. Ibland gick jag omkring i stan, med jackan hårt vriden runt min kropp, för att hålla kylan borta. Min hjärna var berusad. Min kropp och själ inte min, utan slav under ett missbruk.
Mat, ett tak över huvudet, social kontakt, dessa grundläggande psykologiska behov vi människor har, de fanns inte. Den närheten man hade var ofta sporadisk, eller helt och hållet utebliven. Livet var kyligt, isande och en sköld mot omvärlden sattes upp. Det man identifierade sig med var drogen. Utan den var man ingenting. Ensam och fruktansvärd rädd. Jag kommer ihåg hur skönt det var att ta sig in i parkeringshus, i dessa trappuppgångar eller i källarlokalen där man för en stund, ett ögonblick blev varm när vintern smög in sin kyla i märg och ben.
Tårar av längtan. Blickar in i ombonade hem, där familjer satt med fredagsmys, skratt och kärlek.
Jag var stenhård, tuff och farlig. Gatans lag. Jag eller du, lev eller dö. Det var min mask, min överlevnad i en miljö som inte går att förklara. Likt ett tomt betongrum. Kyligt, grått, fuktig ondska..

Håller min dotter ömt mot mitt bröst, känner hur hon vilar sitt huvud mot mig och min kropp berusas av oändlig kärlek. Trygghet, värme, öm ödmjuk lycka. Strålar, oförklarig njutning när våra blickar möts. En gemenskap, ett förhållande av sällan skådat slag.. Vaknar varje natt, av att hennes spastiska lilla kropp ligger i en obehaglig ställning. Lägger henne tillrätta, bäddar om, täcket över henne. Vaknar varje morgon, lyfter upp henne, kelar, pratar, pussas, ger av det jag känner.. Ger mat, byter blöja, klär på och av. Lämnar och hämtar på dagis. Lagar mat. Ger mat. Skrattar, städar, fixar.
Ser mig omkring och måste ibland nästan nypa mig för att förstå att detta är mitt liv. Hit har jag kommit. Detta är jag. Äntligen har själen hittat hem och visar den rätta Uffe. Den som alltid har funnits därinne, men av rädsla och skam inte vågat, gömt sig bakom en mur av lögner..

Kanske är det så, att man måste ha varit där, i utanförskapets träsk för att förstå den eviga djupa tacksamhet jag känner. Att materialistiska ting bara är väldigt materialistiska och inget vi alls egentligen behöver. Att fylla dagen med kärlek, ömt smeka en liten ledsen barnkind, kunna trösta och bygga en grund av trygghet i deras liv.
Att möta sina medmänniskor med respekt.

Jag var på väg genom staden, mot kyrkans lokaler där jag går på mina NA-möten. Då jag mötte en gammal vän, sliten och en jacka hårt vriden runt sin kropp. Med en tom blick, orakad och frusen själ stod han där framför mig och frågade om en tjuga till några öl.
-Nej, sa jag.
Men vi kan väl sätta oss en stund där på bänken och snacka bort några minuter. Att ta sig tid. Även för de människor som lever i missbruk och utanförskap.
Att stanna upp och se hur månen lyser klart.
En pratstund med denna människa, några minuter av vårat liv. En påminnelse för mig vart jag kommer ifrån, det liv jag levde, ett ögonblick för honom att glömma, och en gemenskap, en slags kärlek till själen.
Kanske, kanske sådde jag ett frö i hans tankar. Kanske, kanske möter jag honom en dag och han då lever ett annat liv.
Kanske dör han inatt, för så är det, så funkar det, det är den råa verkligheten..
Tänk på det, ägna en kort stund i ditt liv, mitt i erat fredagsmys till reflektion och njut av det som är ERT liv.. Ta hand om det, det är skört och det är nu..

Sovgott.. U.