Hon var helt förtvivlat ledsen när jag lämnade henne idag. Det skär i hjärtat att höra och att se hennes vädjande blick..
Tog ett varv på stan, köpte några fiskekrokar:), lämnade in travet och var på ett möte.
Rum där jag känner igen mig, där alla andra har gjort en liknande resa. Rum fyllda med kärlek och omtanke. Förståelse. Ibland önskar jag att alla fick chansen att känna denna vänskap som bildas. Den tacksamheten och lyckan att få ha ett liv..
Körde ett mördarpass på gymet, två timmar, helt slutkörd, men wow vad skönt.. Varit hemma, lagat en underbar god gryta till Alex och mig, en sån där som Maya har lite svårt att äta.. Nu när det bara är jag och Alex kan man ju passa på..
Har bara varit, är, gjort iordning för en fisketur. Nu ska jag kasta mig i soffan och fortsätta bara vara..
Lite lustigt är det, att hon inte ligger där inne i sängen, min söta prinsessa. Några gånger under kvällen har jag hört hur hon snörvlar till och tänkt, nu vaknar hon. Tänk vad van man är. Med ljud och livet..
Jag ringde till stödfamiljen efter två timmar, då hörde jag Mayas bubblande skratt och min oroliga själ fick ro..
Att acceptera det man inte kan förändra och med MOD förändra det man kan.. Just nu ska jag endast förändra min kroppsställning från sittandes till liggandes. Väckarklockan ringer 5.30 imorgon, det gäller att utnyttja tiden :)
Sovgott.. U
1 kommentar:
Känner igen! Bra när man kan ringa och kolla efter ett tag och det känns så skönt att höra att allt funkar. Så där hade jag det med Tjabo varenda morgon när han var liten och gick hos dagmamma. Han storgrät alltid när jag lämnade, men sen ringde jag en halvtimme senare och då hade han jättekul. Fast man får ju hoppas att de lär sig så småningom att komma ihåg att det blir roligt så de inte gråter precis varenda gång man lämnar för det sliter ju på en. Kram!
Skicka en kommentar