Jag fann utgången ur labyrinten framåt eftermiddagen, när Maya var hemma igen. Det var hennes skratt och glittrande ögon jag saknade..
Det var även oordning bland mina saker och papper, och när det var fixat så kändes det bättre.
Hon var på ett helt fantastiskt strålande humör igår, prinsessan..!! Olivia och jag fixade i min "atelje" och Olivia skruvade upp hyllor och stog på en hög kökspall. Det var nog bland det roligaste Maya sett för det skrattet och glädjen hon visades smittade, det ekade i lägenheten och inbjöd till leende och kärlek.
Så somnade hon gott, min trollunge, på mitt bröst.. Lägger henne nu mer i hennes säng, hon får somna hos mig men sen bär jag in henne i sitt rum. Inatt vaknade hon klockan två och jag hämtade yrvaket in henne och så fick hon sova vidare skavfötters med mig. Mysigt :)!
Jo, imorgon börjar rutinerna om igen. Maya till förskolan och jag till nya jobbet. Det är NERVÖST.. men väldigt, väldigt spännande och inspirerande.
Jag ska arbeta med människor, vuxna, stöd i boende kallas det. Jag ska även arbeta på Lokalen, ett ställe där människor som vill komma bort från missbruket kan komma och fika, snacka, låna dator, spela biljard osv..
Alltså, på olika sätt hjälpa människor som på något sätt har det svårt, är i eller har varit i missbruk. Hjälpa dem i sin vardag och aktivera dem..
Kommer självfallet skriva mer om jobbet när jag har kommit in i det..
Maya sitter i sin stol och tittar på Pippi, jag skriver, Trassel busar bredvid och Olivia sover. Hon åker hem idag. Det kommer bli ensamt och vardagen som vanligt igen, samtidigt som den kommer bli ovanlig.. Allt som ska skötas, blir ju liksom dubbelt upp igen..
Nej, nu är det dags att fixa frukost till mig och Maya.. Önskar alla en skön söndag.. U.
2 kommentarer:
Det jobbet kommer du att passa alldeles utmärkt för. Jag är så oerhört imponerad över dig! Tack för att du så öppet delar med dig av din vardag. KRam/E
Lycka till med nya jobbet!
Det låter jättespännande tycker jag.
Kommer att tänka på en elev jag hade när jag jobbade som särskollärare när jag läser det här inlägget. Det var en härlig alldeles underbar tjej med Angelmans syndrom. Hon skrattade så lyckligt när man ställde sig bredbent och böjde sig framåt så man blev "upponer". Åh vad hon skrattade. Det var så härligt så smittande!
Kram på dej!
Skicka en kommentar