Skatten från regnbågens slut..

Lite ledsen, i leopardpäls.. efter middagssömn, men snart
kom skrattet tillbaka.. Min prinsessa, den sötaste..

Jag har mina brister. Blev påmind om en av dem och fann ledsamhet i själens inre. Jag vill ju inte, jag är inte medveten om dem. Jag vill lära mig av dem, förändra det jag kan.
Ingen kan vara den perfekta. Alla kan ändock göra det man kan för att försöka.

Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det.. Alltså fortsätter jag skriva.. Var dag. Vardag. Lördag.. Idag..

Det är ju nu allmänt känt att Maya, i pappas ögon, vaknar alldeles för tidigt då det vankas helg. Likaså imorse.. Morgonen började med ett bubblande, en tjej som låg där i min säng och sa sina ord.. En pappa sa inte lika mycket, utan bara längtade efter sömnens sötma..

Utanförskapet, ensamheten, det låsta.. Kvällen, när jag här sitter var kväll, oförmögen att gå ut från dessa rum.. På något sorgligt sätt, finns det kvar. Som ett skal av ett förflutet, i en tid som lindas i trygghetens famn, ändock finner jag en längtan uti själen, en längtan efter dig. Vem du nu än är..

Fast jag är så in i ....... trött, försöker jag ge Maya min tid. Bär upp henne i soffan och knäpper på ett barnprogram. Har henne nära, med mina armar runt, en trygghet, en trött sådan, men likväl en närhet som är äkta.
När kaffet verkar i kroppen, och man känner sprittet av pigghet igen. Lockar disken mitt namn. Tvätten ropar. Dammtussar påminner.
Vad är viktigt. Vad är NU??

Diskar medans prinsessan tittar på Emil. Byter en bajsblöja, funderar på vilken iordningen? Klär, mig och Maya. Äter frukost. Lill vill inte riktigt ha. Hon har haft en period där hon ätit så bra, men sedan några dagar är det sämre igen. Med mat. Hon vill helt enkelt inte ha. Jag låter det vara så, kan inte tvinga, inte kämpa.. Det är som det är..

Bestämmer oss för att ta en promenad. Jaga bort längtan som brinner i kroppen. Efter dig. Efter våren. Värmen. Solen. Ljuset. Dropp från tak, porlande bäckar, doften av hav. Innerlig oändlighet för blicken rakt in i horisontens hemlighet..
Tar Maya på ryggen, i vår fina bärryggsäck och traskar iväg. Hon älskar det. Går förbi min far, han jag knappast aldrig skriver om här på bloggen. Kan det finnas någon undermening med det, kanske?? Idag hälsar jag på. Idag är jag stark nog.

I am that I am. Ingen kan ta det ifrån mig. Tiden jag upplever är min. Ändå, saknar jag.. Undrar och funderar djupt, på lyckan kommer lyckan går.. Den gud älskar lyckan får.
Tror jag inte alls på. Lyckan köper man inte. Lyckan är en känsla, som man skapar. Då man vaknar och bestämmer sig för att göra det allra bästa av denna dag.

Kärlek och sorg som går gatan fram hand i hand. Jag möter dem och vänder mig om och ser långt efter dom, känner igen mig i varje steg dom tar.

Minnet, tanken på den som är i annat land. Varför tänker jag den??
Saknaden efter vänner som gått bort.
Han, speciellt han, som mötte mig med en sån ärlig kärlek. Mötte mig som den människa jag var. Hade inga fördomar. Som hjälpte mig, kravlöst gav av sig själv och lyssnade på min gråt, det elände som var.
Hur har du det idag?? Varför tog du dig dit, där du är, så oändligt onåbart långt borta?

Middag, enkelheten själv i stuvade makaroner och korv. Men icke sa Nicke, vill inte ha, bara några skedar.. Inte ens päron till efterrätt duger. Troligen växer du, min vackra dotter..
Något stör. Fast vilken glädje du visar. Att vara med mig. Vad nöjd du är, fast vi inget gör. Underbara lilla, du är en gåva, en skatt som jag fann i regnbågens slut.. Inget kan göra mig rikare än den kärlek du ger..

Åker till min mamma, henne jag ofta skriver om. Kan det ha någon undermening??
Vi är. Maya tycker det är trist att bara vara.. Gnällig och rastlös. Äter inget, men ändå, bananbakelse, jo inte kan man säga nej till en sån??

Kommer hem. Stunden då, i soffan, med kel och kittel.. skratt och massa kelig närhet. En pappas ömhet, en dotters närvaro. Ögon som ser, själ som känner, det äkta.. Skatten från regnbågens slut somnar med ett leende från himmelriket.. en ängels skimmer lyser..

Ensamheten pockar. Tankar som är förbjudna kommer. Knackar på, knack, knack.. Gråten, saknaden, oron.. Den du kanske inte alls förstår. Fast den finns. I mig.
Utanförskapet är en del av ensamheten. Ensamheten en av det som gjorde mig utanför. Då jag var ett barn, som flydde in i overkligheten, i fantasin, för att slippa verklighetens ondska. Fast den där lilla pojken bara ville krypa upp i knät och bli kramad, älskad för just den han var.. Den han är..

Sovgott... U.