En förbjuden sorg..??

Magen växte. Det lilla livet däruti likaså och min iver fann inga gränser. Jag låg om nätterna och tänkte på det. Jag pratade med skrutt, det var arbetsnamnet, varje kväll, jag spelade musik och jag kände hur det där livet växte sig allt större.
Jag följde utvecklingen, läste barnböcker, förde dagbok, tecknade av den där växande magen och insåg för varje dag att, wow, jag ska bli pappa igen..
En son, eller kanske en dotter, jag hoppades på en liten tjej. En tjej som jag kunde gå över ängarna med, ta i handen och springa barfota i daggvåt gräs.
Ett barn. Mitt. Den kärlek jag kände i själen för detta mirakel som var på väg in i mitt liv, fann inget som jag förut känt.. Som ett glittrande banér av lycka, förhoppningar och ivrig nyfikenhet. Öm ödmjukhet och förundran över hur magiskt det är.. Detta lilla frö av liv som sakta sakta väntar, växer och gror..

Så en dag i februari höll jag då äntligen min dotter i famnen. Virade in henne i en ljusblå filt och höll henne så nära jag kunde, mot mitt hjärta så hon kunde känna det slå. Jag sjöng sakta, smekte kinden och krossades av den skönhet, hennes vidunderliga ögon, späda ömtåliga kropp som kändes så liten mot mitt bröst.. Kärlek av sällan skådat slag träffade mig och tog andan ur mig. Mitt liv hade för alltid förändrats...

Lyckan slog lite slint, den gick liksom i baklås.. Förmörkades av de skeenden som under de första månaderna av min prinsessas liv skedde.
Jag fanns ändock där. Varje dag, varje natt, och kärleken växte sig starkare. Kände dock att något var "fel".. Maya utvecklades inte alls som hon skulle.
Det där alla böcker skrev om, den där affischen som hängde i väntrummet på bvc, om hur barnet skulle lyfta på huvudet vid en viss ålder, eller kunna det ena eller det andra.. Maya kunde inte..

Så kom dagen, jag har någonstans i bloggen skrivit om den förut, den där dagen då beskedet kom.. Maya har en cp-skada.. cp-skada, cp-skada, cp-skada..
Ordet ekade i mitt huvud på väg hem från sjukhuset, jag förstod inte, kände mig helt tom på känslor.. Den kvällen när Maya fått sin kvällsvälling och somnat. Satt jag där i min ensamhet och höll jag på att knäckas. Jag skrek ut min vrede, tårarna rann, och själen förvreds i hemsk ångest..

Den förbjudna sorgen. Den första tiden efter chockbeskedet var förvirrat, man förstod helt enkelt inte vad det innebar. Någonstans trodde man fortfarande på drömmen som man en gång bar på.
Sakta men jävligt säkert insåg man dock snart.. Livet har förändrats!

Jag har sedan den där ödesdigra dagen gråtit floder över Mayas handikapp. Jag har undrat varför, jag har varit arg, ledsen, besviken. Jag har jämfört. Jag har tänkt hemska tankar.. Det är helt sonika en sorg att få ett barn med handikapp. Det måste man tillåta sig att ha.

Jag har lagt sorgen i min ask. Jag har stängt locket men öppnar den då och då och tillåter mig att gråta. Ibland öppnas den där asken när jag minst anar det. Då kommer tårarna, och ensamheten blir som ett oöverstigligt berg att bestiga och det ända jag vill ha är en trygg famn att vila i..
Att samtala om denna sorg, att ta hjälp från föräldrar som har samma känslor, att inte skämmas för de tankar som kommer och går.
Jag har suttit i tmmar och pratat med habiliteringens psykolog och har alltid möjlighet att ringa till henne, och gör det då sorgen blir alltför påtaglig och förmörkar tillvaron.

Mitt liv har gett mig så mycket erfarenhet. Jag har varit med om hemska ting. Mött ondskan. Maya kom med kärlek till mig. Hon kom med skratt och leende. Med en ivrig blick som lyser av den klaraste av alla livslyckor.. Hon strålar..
Hur skulle det se ut, om jag tillät sorgen att ta över?? Om jag alltid skulle gråta och känna vrede?? Maya är cp-skadad. Maya är min dotter. Det finns ingen som hon. Hon är den ängel som jagat bort demonerna, hon är en pärla i den vildaste älven, hon är unik och får mitt liv att berikas av en ständig ström av känslor..

De där drömmarna, fantasierna som jag hade, då hon låg där i magen.. Om spring över ängar, stunder vid sjön, de finns där nu i verkligheten, men de blev inte som jag tänkt mig. De kan bara bli bättre, det är hur vi gör det.

Ibland, när jag åker till dagis för att hämta henne, när jag traskar över skolgården och ser alla andra barnen springa omkring, prata och skratta, då kan det göra ont i mitt hjärta, då vrider sig själen av frågan.. "Varför"??
Men så möter jag Maya, och i hennes blick skiner en innerlighet, en kärlek som spränger alla gränser.. Då inser jag, detta är min dotter och jag vill inte ha något annat.. Jag vill ha precis just denna lilla varelse, det frö som växte och kom till mig. Med öm hand smeker jag hennes kind och viskar .. -Pappa älskar dig..

Sovgott.. U.