Tisdagssvammel..

Brrr.. Den kom fort iår, vintern, den förfärliga vackra. Bedrägliga hänförande skönhet, som griper tag, biter, förändrar..
På väg till jobbet, på den där parkeringen som ligger utmed vägen, där jag stannar iprincip varje morgon för att andas ut, ta nån minut eller två för att meditera bort en del av morgontimmarnas stress, idag var det så otroligt vackert att se över de vita vidderna. Snön som dignade på granarna, och kylan skimmrar som dis i solens strålar.

"Jag orkar inte klaga".. Alex ord, som för mig har blivit en tanke och en fras att hänga sig fast vid. För vintern är inte min grej, liksom. Det är tufft när den börjar så tidigt, och jag räknar ner dagarna tills värmen och den underbara våren kommer igen.

Dagarna tickar ändå på, o jag orkar inte klaga.. Om dagen var känslosam igår på arbetet blev det nästintill kaos idag. Oj, snö gör ont och är väldigt kall när man busar i den.

Min hjärna är blockerad ikväll, som en ogenomtränglig mur som tankarna studsar mot. Jag känner ju att jag har en massa därinne som vill ut. Skrivas i ord, förklaras, delas med er. Jäkla mur, undrar varför den är där just ikväll?? Kanske är så att orden inte är färdiga, mitt inre i tänkt klart, inte mogna för att beskådas och läsas än.

Bloggeri, bloggera blogg för alla..

Virrvarr, labyrint, in och ut, söka, leta, undra. Sova. Få ro och vila till kropp och själ. Jag gör nog så, tar min dotter och bär in henne i sängens varma bolster, öppnar en ny bok och läser. Hittar, finner kanske ett svar däruti, ett ljus som tänds en självklar tanke som öppnar sig och imorgon skriver jag så fingrarna glöder :).. igen och igen..

Får ju nästan be om ursäkt för det rörigaste av alla inlägg. Känns bara just nu som jag står och stampar i samma snöhög och kommer ingen vart.. så.. mina läsare.. önskar alla en..

.. Godnatt.. U.

Uppfylld tomhet..

En lång dag börjar nu lida mot sitt slut. Det var en hel del att göra på arbetet idag, händelser som tog tag i känslorna, barn som inte mår bra.
Det är viktigt att släppa det när man åker därifrån, men ibland har jag svårt för det och tankarna ligger kvar som dyningar.
Det är tre veckor kvar på skolan. Jag kämpade verkligen med näbbar och klor för att få "tillbaka" den tjänsten jag snart kommer avsluta. Det känns ändå som jag gjort mitt, att det är dags att få ork att vurma än mer för mina egna barn och framförallt mig själv och mitt liv med allt som sker i det.

Många tankar om livet. Om min lilla dotter och son, samt kvinnan jag mött.. Ikväll är vi ensamma här igen, Maya och jag. Vi har haft en sån där mysig nattning, då hon smaskade i sig en hel flaska välling och länge låg och pratade med mig, med en kämpande liten hand klappade hon min orakade kind och mitt finger smekte hennes lena..

La henne, bäddade ner i soffan och la mig bredvid, nära, kela, mysa, småprata, klappa och krama.. Viska att pappa älskar dig.. o smälta av leende och en blick som är full av öm kärlek, att ge och att få. Det livet handlar om..

En bild, ett minne från den våren som var. Den där första värmen som sakta väcker oss till liv från en lång period av mörk kyla, snö och is. Då kung Bore jagas iväg, sjas, bort bort, välkommen underbara grönska.. Då man kastar skor och strumpor och smyger omkring bland grus och vassa tallbarr.

Den här bilden lyser av lycka, men historien bakom var lite mer ledsen än vad den visar:).. Det är nångång i början på Maj, tror jag och jag har precis vadat ut i sjön och resolut doppat Maya i det kalla vattnet, vilket ledde till ett ramaskri som nog hördes över hela bygden. Usch, vilken dum och otänksam pappa!! Hon var sur på mig i nästan hela tio minuter.. Men i farmors famn är det varmt och skönt, och som ni ser tycker hon iaf det är kul att se pappa bada och småfrysa av årets första dopp..

Vatten, fiske och gemenskap.. Att ge sina barn upplevelser, att försöka finnas där för ungdomen och visa dem vägen in i vuxen livet. Naturen och fisket är för oss en enorm möjlighet att umgås och ha ett gemensamt intresse. En dag som denna, är underbar att minnas, nu när snön åter ligger djup och kylan vrider sig runt och nästintill förlamar..
Men, i mina tankar börjar det skapas en idé.. snart, så fort jag kan ska jag ta med dom iväg på fiske igen. Ta med ved och mat, varm choklad och fiskeprylar och sitta runt en brasa och filosofera, fundera och trivas.. Låter ganska ok, va??

Det är jag som skapat denna lilla fantastiska tjej. Det är jag som varje dag funnits där vid hennes sida, både vid gråt och skratt.

Jag inser det nu. Vilket jobb jag gjort och gör. Nu, när Olivia varit här några dagar och jag märker hur enkelt det är när man är två. Det är stolthet i kropp och själ att jag faktiskt fixar det och gjort det bra, för min lilla dotter är tryggheten själv och det måste betyda att min kärlek och livsfilosofi faktiskt funkar.. Att ge av sin kärlek. Att göra det både natt och dag. Vinter som sommar. Att möta dem som korsar ens väg med respekt och ta all hjälp man kan få..

Alla har något att ge, alla kan lära sig något nytt och alla kan.. och framförallt, alla har rätt att få och bli omtyckta.

Livet lockar, pockar och framtiden visar sig som en varm sådan. Ett stjärnglitter i själen omfamnar livets förgängliga kedja..

Sovgott.. U.

Snö o kyla..

Måndagmorgon, klockan är lite över 7 och det är -10 grader ute. Vintern slog till, sådär obönhörligt och visade återigen vilka krafter den besitter, hur små vi är då snön yr och blåsten tar tag i moder jord..

Inne i min säng sover två tjejer.. Vädret satte stopp för bilresa och tåg igår. Så Olivia blev kvar här och ska åka hem idag, framåt eftermiddagen ska jag skjutsa till tåget.. Det kommer bli tomt, väldigt tomt.

Nu ska jag in och väcka en av dem, sen är det dags för åka iväg, lämna Maya på förskolan och hämta Alex och skjutsa honom till skolan. Han ringde igår och frågade,
- Öhhh, kan du skjutsa mig imorgon..
Självklart, det är såna där små saker av godhet och korta ögonblick med sitt barn som förgyller, fast han är morgontrött och ibland sur som attan.

Önskar alla en underbar dag.. O ta på mössa, så ni inte fryser om öronen.. U.

Morgoninlägg..

I torsdags kom Olivia hit. När Maya kom in i hennes famn, så tryckte hon sig mot Olivia och kelade, kramade henne som ja inte sett henne göra med någon annan.. Det var en pappa som fick tårar i ögonen och många tankar for genom min hjärna.
Det är fantastiskt att vara två, och jag märker på Maya att hon verkligen stortrivs.. Igår, for vi iväg och lämnade henne på dagis och Maya tyckte nog det var ganska märkligt att vi var två:).. för att inte prata om när vi var och hämtade!! Då sprattla hon av en innerlig glädje och leendet var ett sånt där som man känner kärlek av hela dagen..
Vid middagsbordet igår, jag lagade bergtunga med en dill och gräslöksås och kokt potatis. Hmmm.. Olivia gillar ju inte fisk, men hon har läst min blogg en lång tid och ville testa hur Uffe fisk var, hahaha, och jo, den blev godkänd, Maya däremot åt som hon inte sett mat förut och till efterrätt satte hon i sig en hel chokladpudding.. När klockan var sisådär 18 klädde vi på Maya och åkte till stora köpcentret, det är också en sak vi knappast gör varje dag, Maya och jag.. Gick och strosade runt, köpte en del nödvändigheter på apoteket och sen, en glass, då var livet på topp, för glass är nog det bästa som finns här i livet.
När vi satt där på bänken och åt, kände harmoni i kroppen, kärlek som flödade och en självklarhet lyste upp. Människor vände sig om och såg på oss, mest för att Maya är så förtvivlat söt och charmar alla med sitt röda hår och glass runt hela mun, men jag tror att de såg, att det just då fanns en aura runt oss tre, en aura av kärleksljus..
Så, mittemot bänken, en klädesaffär..
- Titta, vilken fin klänning.. o plötsligt gick två tjejer där inne och kollade kläder.. Pappa gick där med men efter en stund sa jag..
- Nej, Olivia, nu börjar Maya bli jättetrött så vi får nog åka hem.. Klockan var ju vid 19 tiden, ju.. :)
( men, schhhh, egentligen var det nog mest pappan som var trött och började längta hem :)..

Vi satt sedan länge i soffan med prinsessan, tittade på Emil och myste. Sa, att imorgon kommer hon säkert sova jättelänge..
Hahahaha.. vad fel man kan ha.. Ungar VET att det är lördag, ungar VET att nu vill dom sova länge, då vaknar jag tidigt. Klockan 06.00.. då slog hon upp sina ögon och ville busa, leka och bara vara..
Likadant där, hon bara älskar att Olivia är här.. Hon njuter..

Nu ser vi Pippi, Maya och jag. Idag ska vi ha en underbar dag, åka och hälsa på vår nya familjemedlem, Spunk och bara vara en liten familj..
Imorgon åker hon hem igen, och det kommer bli ett tomrum i vårt hem..

Hoppas alla får en underbar dag.. U.

608..

Vaknade med ett ryck och undrade varför jag ställt alarmet på mobilen?? Men det var pipet från ett sms.. Kikade ut och insåg att återigen hade vi sovit lite för länge, Maya och jag..
Inte för länge, men ändå så där så man får skynda sig på för att hinna. Stack in huvudet i ungkarlslyan vid 8.. o får ett Öhhh som svar..
men, jodå, vi hann idag också..

Jag har varit ledig idag, har ledigt alla onsdagar, men idag har jag jobbat med en del annat. Så här till advent är det många som vill ha mina tjänster och kunskaper i det arbetet jag verkligen kan och är duktig i.. fönsterputs!! Hjälper dock bara såna kunder som jag haft i många år nuförtiden.

Näää.. ikväll funkar det inte att skriva.. Ute yr snön och min hjärna är som trög flytande sirap.. Ska softa ner i soffan och sedan ta unge och bok och lägga mig.

Detta är mitt 608e inlägg på bloggen, och kanske det allra tristaste av alla :)

Sovgott.. U.

Snö, AKK, sömntrots och en nyhet..

O snön den fortsätter o falla obönhörligt, skoningslöst visar moder natur sina krafter..
Det är min tro, det är större än mig själv, något jag aldrig kommer kunna ändra på. Man kan allt man vill, förändra, bryta vanor, ändra riktning på livets stigar. Vädret däremot, har man inte en chans mot, hur mycket jag än vill så kan jag inte få det att sluta snöa..
Gick in i sonens rum nyss och sa:
- Jäklar vad det snöar och så ska det bli kallt, jättekallt, -15 grader.. det är ju precis som förra vintern..
- Hmmm, men du pappa, jag orkar inte klaga just nu, sa han..
Det är väl så, man ska tänka. Däremot tänker jag trotsa väder o vind på torsdagmorgon, då ska jag åka några mil och hämta Olivia..

Under några veckor har jag gått en kurs i AKK ( alternativ och kompletterande kommunikation), den har än så länge egentligen bara skapat en jäkla massa ångest och oro i kroppen. Det blir så uppenbart att jag är ensam om ansvaret med Maya och hennes språkliga utveckling. Hur ska jag hinna??
På kursen är det med några familjer, och där sitter både mammor och pappor. Klart som tusan det blir enklare att vara två, eller? Man kan dela upp arbetet med att både leka med barnen och framställa bilder. För det är just bilder som kommer bli Mayas huvudsakliga sätt att kommunicera.

Ibland blir det mycket för mig, men jag har bestämt mig för att kursen kommer på sikt vara en perfekt grund och jag har fått en bra inblick i hur jag ska gå vidare med våran träning här hemma. Vi har bilder framför oss hela tiden, i de flesta olika situationer och idag tillverkade jag en bildkarta som vi kan använda oss på mornarna när vi ska klä oss..
Att sitta och tillverka dessa bildkartor? Hmm.. får bli nattjobb för mig..

För på dagen har jag ju ett vanligt jobb och det vill jag fortsätta och ha..

I somras, ja jag vet, det känns som det var nyss men samtidigt en evighet sen när man blickar ut genom fönstret, då mitt i den varmaste av alla dagar fick jag en förfrågan om ett nytt arbete.
Det är första gången i mitt liv jag fått en förfrågan på det sättet, att bli erbjuden ett arbete för att dom tror att man är rätt man för det. Fantastiskt och det känns som man klättrar ytterligare några steg på stegen av självförtroende.
Jag bestämde mig ganska snart, och tackade JA..
men, något jag lärt mig på vägen är att inte prata så mycket om saker och ting innan de är helt klara, därför har jag inte nämnt ett ord om det här på bloggen, bara berättat det för de som finns i min allra närmsta vänkrets..
Nu är det iaf klart, och i måndags sa jag upp mig från min tjänst på skolan och idag berättade jag för eleverna i klassen att jag slutar till jullovet för att påbörja mitt nya arbete direkt efter nyår..
Det är spännande och nervöst, men jag är säker på att det kommer bli en enorm kick för mig, och troligen kommer jag växa än mer som man och människa..

Vad jag ska jobba med?? Det återkommer jag med :)..

Här är det en som en vanlig kväll, likt vilken dag som helst, tisdag men skulle lika gärna kunna vara torsdag, eller lördag, eller nåt.
Maya sover (äntligen) den lilla filurskan har kommit in i en period där hon gäckar sin far varje kväll. Sova är trist, att vara vaken är roligt. Det kvittar hur trött man än är.. O pappa han prövar sitt tålamod. Ingen idé att bry sig så mycket för hon somnar knappast fortare om jag försöker skynda på sömnen. Hon får väl ligga där och le och filosofera tills hon somnar..

Sonen hemma och när den lilla somnat kastade vi pil, kvalitetstid, son och far.. Inget tjat, inga krav, bara han och jag.. Det är då man märker att han slappnar av och är sig själv.

Nu ska jag softa ner, tända några ljus och ligga i soffan och zappa runt bland burkens kanaler innan det är dags för sängen..

Sovgott.. U.

När avstånd närmar sig..

Det spelar ingen roll hur långt ifrån jag är, i hjärtat skimmrar närheten och en ömhet som skapar en aura runt mig. En trygghetens famn, en grund att stå stadigt på..
Jag finns där, likt en klippa som står fast, stadigt i ur o skur, skyddar det vackraste jag har genom att förankra mina rötter allt djupare ner i den mark jag står på.
Så avståndet spelar ingen roll, för närheten speglar sig i själens glitter och dagarna är det som är nu, igår är ett minne i sinnet, ett minne att bevara. Idag är dagen som är och imorgon tar jag åter steg rakt in i en framtid som doftar alltmer av lycka.
Att ta hand om sig själv i första hand, det är då jag kan ge mina käraste all kraft och kärlek som bor i hjärtats vrå.
Vissa dagar kommer tårar av en outgrundlig sorg, de går ej att hejda, livet har förändrats, mitt liv har fått en mening men också har jag bundits till en människa som behöver mig och min hjälp dygnet runt.

Vart jag än befinner mig, så finns hon där i tanken, hon har fyllt mig med en innerlig tacksamhet men även ett vemod som då och då river upp, biter, sårar och ger mig en ångest som inte går att ta tillbaka, den kommer alltid finnas där.
Kanske, kanske är den till för att påminna mig om att ta hand om glädjen som glittrar. För hon ger, av den, glädje och kärlek..
Prinsessan har blivit en riktig sömntuta om mornarna. Jag måste gå in och väcka henne, och varje morgon möts jag av det där äkta underbara leendet.
Hon ler när jag åker från dagis och hon ler när jag hämtar. Hon ler när jag nattar och hon ler när hon vaknar snörvlig om natten.
Min sorg och gråt kan inte få ta över. Det vore förödande och kommer inte hända..

Ensam i vardagen, stark i densamma. Men själen går hand i hand med en annan, då spelar inte avståndet nån roll.. Då kärlek möts och en framtid skapas..

Det är viktigt, att möta sina medmänniskor med respekt och förståelse. Än viktigare är att lyssna på barnen och ge dem av ens vuxna erfarenhet så de växer upp med en trygghet och en visshet att de är värda något, att vi skaffade dem för kärlekens skull, att de kom till oss för ett syfte och att vi tar ansvaret för det..

Nu börjar Uffe bli trött och ska snart ta min lilla dotter och bära in henne i sängen, bädda ner oss och vakna till en ny dag, nya beslut och nya upptäckter.. O så måste ni ju påminna mig att jag ska berätta.. För det händer, har hänt saker, i mitt liv.. Förändringar som jag känner en enorm stolthet över..

Sovgott U..

.. Söndag..

Hemma igen. Maya sken upp som en sol när hon fick se pappa igen, o pappan sken tillbaka..

En sån här kväll, är en sån kväll där orden inte kommer fram. Tankar och känslor svämmar över, min lilla underbara dotter ligger här, nedbäddad i soffan och sover och jag ska bara ta och lägga mig ner i soffan och smälta alla intryck och tankar som finns i själ och hjärta..

Imorgon är det en ny vecka, full med händelser, nästan så jag känner en del stress inför den hur tusan jag ska hinna med allt.. men det fixar sig säkert.. Allt går bara man vill..

Önskar alla en underbar vecka.. o..

sovgott.. U.

Några fredagsord..

Det är knepigt att vara barnledig!! Försöker och klarar faktiskt av att koppla av så gott jag kan, men när man har en liten tös dygnet runt och haft det så lång tid som jag, behöver man verkligen ställtid..

Sitter och skriver på en dator som inte är min och det funkar väl sisådär.. Tangenterna är så förbaskat små.. :)

Blir nog några dagar bloggfrihet och återkommer på söndag igen.. Ha en underbar helg och ta hand om varandra..

Sovgott.. U

Lite si o så..

Först röd i halsen och när det börjar gå över blir jag röd i ögat.. ögoninflammation.. haha.. men det går över, snart, inget att hänga läpp för liksom..

Tick tack tick tack.. klockan snurrar på, tröttheten smugit sig in i kroppen. Tar över, får mig inte tanklös men ordlös..
Hade åter svårt att somna inatt. Gled in i sömnen ganska fort, men vaknade med ett ryck av ett smspip. Men det var ett mysigt sms, som fick mig att le, så det är ok.

Nu, ska jag bära in min dotter och bädda ner henne så mysigt jag kan och själv krypa ner under täcket och fortsätta läsa den där boken som egentligen inte är så bra. Den har fått en massa bra recensioner, men nja.. Mons Kallentoft, heter författaren och det som är lite roligt med boken är att handlingen utspelar sig i Linköping och dess omgivning. Än så länge är det just bara det som är bra..

Möt din medmänniska med respekt, håll dig lugn och tänk positivt.. kramas är bra, att ge av sig själv, skapar harmoni..

Sovgott.. U.

Tankar..

Om man bara hade njutit mer av sömnen när man väl hade den i sin närhet..

Inatt kunde jag inte somna, tankarna for runt i huvudet, som en ångmaskin dunka dom fram och det där med meditation var ljusår ifrån.
Jag försökte, att djupandas, hälsa tanken välkommen men samtidigt ödmjukt be den att komma tillbaka senare. Inte tusan lydde den, utan den kom tillbaka direkt och i släptåg hade den en sisådär tio andra tankkompisar..
Tillslut var dom som ett helt kompani, tanks..
Man vänder och vrider på sig. Tänder lampan en stund, läser och känner hur ögonen sakta trillar ihop och så släcker man..
Då!!Attack med full kraft, alla på en, no mercy.. Är det mörkret som lockar, pockar, retar letar in i hjärnans skrymsel och vrår.. ?

Ett glas mjölk, ståendes i köket, natten är svart och regnet nästintill glittrande vackert i gatlampans sken. Paniken som överrumplar när blicken ser klockans visare.
Nä, nu jäklar ska det sovas, tänker jag, och med bestämda steg kliver jag in i sovrummet, kryper ner under täcket bland en o annan docka, nåra fler nappar o en liten tjej som breder ut sig, sträcker på sig, och fast hon bara är ca 90 lång klarar hon av ockupera sängen, som värsta Baader meinhoff ligan..

Bäddar om, puffar upp kuddar och lägger prinsessan tillrätta. Slappnar av, sluter ögonen och tar mig iväg till väglöst land, där stigarna inte finns, till vidder så oändliga att ögat ser rakt in i horisontens rand..
Tanken hinner tänka, äntligen, välkommen måndagssömn..
Då!! Snörvel och host och gråt och tandgnissel.. Maya vaknar. Min hand far ut, vaggar, vyssjar i ett hopplöst desperat försök att få henne att förstå att pappa inte orkar, inte kan, inte vill, inte just NU..
Men, det går inte.
Tänder lampan, tar upp den lilla fröken i min famn, viskar att det är inget farligt, pappa är här, håller henne ömt mot mitt bröst, klappar den lena kinden tills hon faller i sömn igen. Men, jag :) är tillbaka på ruta ett. Gör ett försök igen, men snusbehov och hunger börjar sakta men säkert härja runt och tankarna, gott folk, dessa nattliga smådjävlar kommer tillbaka och sätter sig där som mygg en augustinatt, biter, inar, suger, kliar som f-n..

Så står man där igen, med ett glas mjölk, brer sig 8,5 salta kex.. boken, den där som ska vara så bra är inte så bra klockan 2 på natten, bara ett tidsfördriv, orden grötar ihop sig, koncentrationen på meningar är överflödiga, för det är nästan som man ändå bara läser sina egna tankar..

Jag somnade, man gör ju det, to the end. Vaknar med ett ryck av att mobilen ringer. Vem, var, hur, nu.. vad händer, jag somande ju nyss. Kolsvart ute, o i ett förvirrat tillstånd kommer jag upp ur sängen med den där lilla mobila saken i handen, trycker på gröna knappen flera gånger, men mitt i tröttheten är den alldeles för liten. När jag äntligen lyckas är det för sent. Den i andra änden av tråden har lagt på.
Vad är klockan, jag vill sova, den måste vara mitt i natten. Samma panik som i natt då jag såg på urtavlan, får jag nu, för klockan är mer än dags att gå upp.. Maya måste väckas, välling värmas, kaffe bryggas, gröt kokas, kläder plockas fram, blöja bytas, tänder borstas.. en timme efter den där otäcka ringsignalen väckte mig är jag på väg nerför trapporna, med unge under armen och väska över axeln..

Nu ska jag göra om det jag gjode igår.. gå o lägga mig. Undrar om dom kommer ikväll med..
 "Tänkte tanken att tanken måste nog snart tankas med nya tänkande tankar, annars kanske inte tanken tänker tankar mer.. fy, vilken hemsk tanke.."

Sovgott.. U.

Mindre än 10%..

Jag har 60 timmars avlastning/månad. På en månad går det 720 timmar. Varje morgon tar jag hand om alla bestyr och åker och lämnar Maya på förskolan, varje eftermiddag hämtar jag. Varje dag lagar jag middag och varje lördag och söndag lagar jag både lunch och middag. Jag vaknar varje natt och lägger min prinsessa tillrätta, när hon inte själv kan byta ställning. Jag nattar varje kväll. Förutom då, när Maya är med farmor eller min syster..
På torsdag ska jag faktiskt åka iväg och vara borta till söndag. Åker torsdag eftermiddag/kväll och kommer hem framåt sen söndags eftermiddag.
Jag måste lära mig att njuta av dessa stunder då jag är barnfri, att redan nu börja njuta och i sinnet få ro. Jag behöver det, och Maya likaså. Men, det är svårt, att koppla bort något jag gör så ofta..

Det är svårt att förklara i ord. Iaf ikväll. Jag har lite ont i min mun, i halsen och i käken där tänderna satt..
Känner lite stress, så jag ska lägga in min tös i sängen och sätta mig och meditera, och göra mina andnings och stretchövningar.. Ett sätt jag fann för några år sedan, ett sätt att handskas med stress och ångest och finna harmoni i själen.
Däremot, om min meditation blir för lång kan kroppen reagera med att jag blir jättepigg :).. lite knäppt, man tycker ju det skulle bli tvärtom..

Ställtid!! Jag har skrivit om det förr.. men imorgon ska jag skriva om det igen.. Påminn mig, för jag kan vara lite disträ ibland..

Nu.. Sovgott.. U.

Bara lite si och så.. o sovgott, förståss..

Det har varit en lång dag idag. Vaknade tidigt och så har Maya och jag haft en heldag ihop. Var en stund hos min far och åt middag, där vi även träffade syrran och hennes familj. Maya gillar sina kusiner, dom är riktigt roliga.
Annars har hon varit väldigt pappig idag, och har mest av allt velat vara nära mig hela tiden. Efter lunch blev det en sån där underbar stund, som när hon var liten bebis, hon somnade på mitt bröst och jag höll mina armar runt henne och bara njöt av stunden. Somnade även jag.

Alex har varit och åkt skateboard hela natten, han och några polare hyrde ett skateställe och vid 8 tiden imorse kom han hem.
- Öhhh, sänk teven, jag ska sova, sa han.
Sen stängde han dörren och har sovit hela dagen. Maya och jag har legat inne på hans säng nu i ikväll, så frågade jag om han visste vad det var för dag idag.
När jag sa att det är fars dag, så sa han..
-Jaha, ska jag säga grattis då, eller, jag tycker ändå det är lite larvigt med såna dagar. Jag håller med, det är lite larvigt med farsans dag.. :)..
Alex har rakat av sig sitt hår!! Första gången Maya såg honom efter det, blev hon livrädd och undrade vem tusan han var, men nu börjar hon känna igen honom igen..

Ny vecka på gång, nya utmaningar och upplevelser.. Det kommer bli en bra vecka, positiva tankar så blir det så.. då blir allt bra..

Sovgott.. U.

Spunk!!

Till slut, det tog några år fann jag mig själv och hittade äntligen harmonin i själ och hjärta. Jag är den jag vill vara och jag trivs med livets pusslande. Det kan vara trist, vardagen, samma rutiner dag efter dag. Det kan vara sorgligt, tankar som skener iväg, som skapar tårar, jag kan ibland känna mig ledbrutet ledsen över Mayas handikapp och att jag slösade bort så många år av mitt egna liv. Jag vet, att jag inte hade varit den jag är om jag inte haft de erfarenheter jag har. Ändå, är vissa dagar en plåga. Det kan vara roligt och helt underbart, när skratten ekar och blickar glimmar. För det mesta är det så, glädje och kärlek sprattlar, bubblar, porlar som en vårbäck, fyller blodet som pumpar runt i min kropp med värme..

Skör som den tunnaste fjärilsvinge, ömtåligt är mitt inre, trygghet behöver själen för att leda mig rätt bland känslor och beslut.
Somliga dagar, bränner dom, tårarna bakom ögonlocken.. Då jag hör hur andra pratar om sina barn, hur de utvecklas, de börjar gå, säga ord, lär sig nya var dag..
På mitt arbete, det var någon som berättade hur hans dotter kom in om nätterna för att sova hos mamma och pappa. Hur hon kom med täcket i släptåg, gick från sitt egna rum till deras.. Ont, som knivar kan det då göra, i mitt pappa hjärta. Jag unnar alla deras lycka, och självklart ska det berättas, det är deras stolthet och kärlek.
Min är annorlunda. När Maya vaknar får jag bära upp henne  och då brukar jag lägga henne i soffan, så har vi morgonens kelstund, lite träning med mys..
- Får pappa en kram idag, Maya??
Hennes små armar kämpar sig upp, raka, stela som pinnar, men en kram får jag och då jag kittlar den lena kinden med mitt skäggstubb glittrar ekande barnfnitter genom den tidiga morgonstunden..
Hon brukar ligga kvar där i soffan, och känna på sin docka, Lisa, medans jag brygger kaffe och ordnar med välling. Ibland är hon gnällig och lite ledsen, då kommer tanken, att hon kanske inte alls vill ligga där, utan hoppa upp och springa omkring, hämta en annan leksak, eller bara vara runt mina ben..
Hon kan ju inte berätta.
Välling och kaffe. Sedan påklädning, vilket också är en mysig stund, med träning och stretching av stela, spactiska muskler.
När jag sedan sätter henne i sin stol, får jag spänna fast benen och överkroppen, för att hon ska sitta så bra som möjligt. Det är onekligen annorlunda, det är så oändligt massor mer jobb och bestyr. Ändock skiner prinsessan av en lycka som får mig att se livet ur ett annat perspektiv..

Vi var och hälsade på vår nya lilla söta familjemedlem idag. En sötare liten tissekissemiss finns inte :)..

Spunk, tänkte vi att den ska heta..  sex små kattungar finns det att välja på, men lilla Spunk kom fram till oss när vi satte oss på golvet och så kröp den sakta upp i Mayas knä och lyfte blicken och såg länge in i mina ögon, sen la den sig ner och somna.. Spunk är mycket mindre än sina syskon, och verkar vara en liten krabat som bara älskar att kela. Tror att Spunken kommer passa alldeles utmärkt i vår lilla familj, eller hur..

För Spunk visade också att han kan säga ifrån när han inte vill, precis som både Maya, Alex och jag.

Det är ensamt ikväll!! Avståndet gör mig ledsen och sårbar. Men, mitt val är självklart, för i själen viskar ord som lindas in i den ljuvligaste sanningen och i framtiden kommer avstånd bli närhet.
Det blir som ett levande bevis, att när man gör bra saker för en själv, när man tänker positivt så blir livet så.. jaga bort, sjasa iväg de där negativa tankarna och njut av nuet.. Av saknad och längtan skapas en kärlek som blir till starkaste stål..

Liten och ensam, redan väldigt älskad och det ska bli sååå roligt och mysigt med en katt i huset igen..

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och se "Sagan om ringen", har sett den många gånger redan, men tycker den är väldigt bra.

Sovgott.. U.

Är det rätt av mig att lämna ut den nakna sanningen???

Varför väljer ett barn att fly in i ruset?? Varför blir det argt och får agg mot skolan, lärare och andra vuxna?
Min första misshandel, då stod jag och väntade på skolgården, jag var en sisådär 14 år och han några år äldre. Han hade under en ganska lång tid retat och varit på mig och för mig fanns det endast ett sätt att bli respekterad. ´Jag skulle sätta honom på plats.
Den känslan jag fick i kroppen när jag slagit honom, den makten och den respekten jag fick i skolan var mitt skal, det blev min trygghet. Sedan tog jag till nävarna, många gånger för att hävda mig, för att det var det ända sättet jag kunde för att vara någon..
Det tar emot att skriva om, jag skäms, men det är sanningen.
Den Uffe var en osäker liten pojke i en ganska stor kropp. En sökare efter att bli sedd, ett högt tystlåtet skrik på hjälp..
För i min ensamhet, låg jag och grät och längtade efter att faktiskt bara få vara den jag ville, jag ville bli älskad och kramad. Jag ville bli sedd för den jag var, och att någon sa, - Du är bra..

Många har frågat mig om jag inte ska skriva en bok. Svaret är, ja.. Det ska jag en dag, jag har material till den, men det är inte rätt tidpunkt än. För boken ska vara skriven med den nakna sanningen.
Inget och ingen ska döljas i nåt romantiskt skimmer, utan det som en gång hände ska berättas, med ord lika råa som verkligehten var..

Jag ska även skriva en sagobok, med illustrationer som jag tecknar.. Sagorna jag berättade för min son när han var liten, som han med stora ögon låg och lyssnade på och långt upp i åldern trodde på..
Tror han var en sådär 15 bast då han frågade mig.
- Pappa, du vet det där lilla folket som du berättade om när jag var liten, finns dom på riktigt??
- Nej, Alex, dom var bara en saga, påhittade.. och fast han väl någonstans alltid förstått att det var så.. lyste besvikelsen i hans ögon. Ett barns drömmar var krossat, ungefär som när man verkligen inser att tomten inte finns. Eller, gör han det???

Min själ är fylld av kärlek. En sådan ömhet för livet som finns runt mig. Min armar är öppna för vem jag än möter. Alla människor har samma rättigheter och är lika värda att mötas med respekt.
Den filosofin har alltid funnits där. Även då jag var en tuffing som tog till nävarna för att vara den jag då ville vara. Jag är helt enkelt en obotlig romantiker, som ger allt till den jag älskar.. som tar mig tid att lyssna på barnen i skolan, på vänner som inte mår bra. Det tar en så kort tid av ens liv att ge oändligt..

.. Rå sanning. En klapp på axeln idag av en arbetskollega som sa, - måste bara säga till dig att du är en stark människa.. sånt värmer och det är såna ord som får mig att bli säker på att det är detta jag vill hålla på med. Att ge av mina ord, och av mig själv.
För fast ni inte vet det än, kära läsare, så händer det saker i mitt liv. Det är föränderliga tider. Nästa vecka kommer jag släppa nyheten och berätta :)..

Maya mår alldeles utmärkt bra förutom en envis jäkla förkylning - dagisbaciller. Lite som det ska vara när man snart är tre år..
Min son har rakat av sig sitt fantastiska hår, som han sparat i över tio år - Lite som det ska vara när man är 18 år..

Sitter här ensam, men med känslan att jag faktiskt inte är det längre och det gör mig lycklig. Visst, längtan gör en nästan tokig. Det är ganska tufft att ta hand om lilla Maya, men i framtiden, den magiska.. så på väg dit tänker iaf jag njuta av tiden som är just nu..

Ha en underbar helg och, ni..
.. Sovgott.. U.

.. o så ska man klara vardagen..

-Kacka..Ka-cka..
- Godnatt, Kacka..världens bästa brorsa.. Alex, en idol, en person som hon strålar extra mot, min fina snälla son, Kacka.. :)

Självklart, kom jag till insikt vart mitt liv höll på att ta vägen. Sanningen är nog den att om jag inte hade tagit beslutet, så hade jag inte suttit här idag. Då hade jag antingen varit död eller inlåst på ett fängelse.

Så ska man leva med det. Livet ska levas nyktert. Ibörjan av drogfriheten gick jag på "vita knogar", ren o skär vilja blandades med ångest och ett virrvarr av osäkerhet och rädsla för vad som skedde.
Jag vet inte riktigt hur man ska förklara, men tänk när man kommer in i en jättestor flygterminal och man inte har en aning om vart man ska gå.. knasig jämförelse, kanske.. När man levt ett liv i sus o dus, inte tagit ansvar för varken sitt egna eller andras liv, så är det väldigt svårt att bara vända på det.
Som en sån sak att man mötte människor som var snälla mot en, utan att ha någon baktanke med det.

I fredags var jag med Olivia på systembolaget. Hon ville ta sig ett glas vin på kvällen, och för mig är det en självklarhet att de i min omgivning ska få göra precis som de själva vill. Det är mitt beslut att vara nykter och det är deras att dricka alkohol någon gång då och då.
Det ska absolut inte vara så, att människor ska anpassa sig efter mig då man är på fest. Jag bestämmer då själv om det blir för jobbigt antingen för mig eller om jag tycker att folk blir alldeles för onyktra runt omkring mig. För just sånt har jag så svårt för, människor som blir drängfulla och ska tjata och kramas och gråta och säga..
-Ööööhh.. Uffe, f-n vad jag gillar dig.. Är det säkert att du inte ska ha en sup.. en kan du väl ta.. Öhhh..
- Tack, men Nej tack.. sånt besparar jag mig..

Hade en makalös tandvärk igår, och imorse var den ännu värre. Ekade av smärta i hela skallen, och telefonsamtalet till jourtandvården ringdes direkt när dom öppnade.
En konsekvens av mitt liv. Dåliga tänder. Orsakat av obefintlig tandborstning, av extrem muntorrhet som många av drogerna ger..
Tre tänder drogs ut. Punkt slut och nu får jag aldrig mer se dom :).. Imorgon ska jag ringa och beställa tid för en stor undersökning av tänder och göra något åt saken. Måste ju ha tänder och äta min goda mat med, eller hur..

Idag är det ett självklart val att leva nykter, det finns inget annat alternativ, jag lever, jag känner.. Det kanske är tufft ibland, ångest och tårar, sorg och förtvivlan, men jag känner..
Även glädjerus, lycka och ömhet, kel och smek.. Jag känner..
Jag vaknar på mornarna och vet vart jag är, kommer ihåg vad jag gjorde igår och förra veckan.. Livet är fantastiskt och jag är så tacksam..

Vardagen blev lugn och fin. Livet tickade på, ett stort hus på landet, hästar som gick i hagen utanför. Ett arbete där jag äntligen kände att jag kunde fylla en uppgift och ge av den erfarenheten livet gett. Men, det hade mer i beredskap.. Livet.. Life of U..

Nu har sonen, Kacka bäddat ner sig för att se en film.. Maya nedbäddad här i soffan och sover, men hostar nåt rent förskräckligt. Får ringa farbror doktorn imorgon..

Önskar alla en godnattssömn.. U.

Tankar..

Jag var väldigt ung när jag första gången drack alkohol, och ung, bara barnet när jag testade på att sniffa lim. Sedan rullade det på. Man kommer in i ett ekorrhjul av ångest och ånger. Vaknar och undrar vad man gjort, var man varit och ibland till och med var man är.
I perioder, då jag inte hade ett hem, sov jag på en madrass i ett källarförråd. Dom mornarna var så fyllda med ångest och rastlöshet, gråt i en total ensamhet och det fanns bara en väg ut från mörkret som omgav mig. Flaskan, krogen, droger och de "kompisar" man umgicks med.
Där, i missbrukskretsarna,  finns bara en gemenskap. Svek, lögner, bråk, och en ständig misstro på varandra, det ända som betyder något är hur mycket pengar man har på fickan eller hur mycket alkohol eller droger man har hemma. Då, om man har det är man guld värd och allas bästa vän, så, när sista droppen är utdrucken är man glömd och sitter där i ensamheten..

Dagarna går åt att fixa fram pengar. Man trasslar in sig i en väv av lögner och skyggar inte för att lura vem som helst, bara man i slutänden vinner och får sin flaska. Det är ett liv som är svårt att förstå när man inte varit där. Det är även svårt för en utomstående att förstå varför man håller sig kvar i träsket, i den misär man lever i.
En stadig spiral nedåt, och ju längre ner man kommer ju fortare snurrar det och ångest, dåligt samvete för alla lögner och kriminalitet dämpas enbart av mer droger. Alkohol är en drog. För mig är den det.

Knarkromantik. Den första tiden med drogen, är skön, man mår sååå bra och livet leker. Så en dag, oförberett är man fast och drogen blir till ens värsta fiende som man inte kan komma ifrån. Den förblindar, den är en parasit som biter sig allt längre in i själen och förmörkar livet. Alla dagar är likadana, vardag som helg..

För mig var det kärleken till livet som tog mig ur den där onda spiralen. Det var längtan efter naturen och fisket och en gnagande känsla att jag ville bli den pappa som Alex behövde.
Jag bröt med varenda polare. Vände mig och började umgås med människor som inte använde och hade klarat av att sluta med droger.
Sedan, kommer vardagen, man ska hantera livet som nykter. För mig är det inga problem. Jag tänker bara tillbaka på den tiden som var, och dit vill jag aldrig tillbaka.

Det liv jag idag lever, där allt bara flyter på och det sker positiva saker hela tiden. Är underbart, helt magiskt fantastiskt.. Man blir liksom glad för varje stund och sak man äger. Jag har ingen längtan efter prylar och statusgrejer, jag har en tv, en dvd, jag har mat i kylskåpet och en säng att sova i, en fin lägenhet och mina två fina barn. Jag har mött en kvinna, och det känns bara bättre och bättre. Visst tusan är avståndet jobbigt, men längtan som skapas måste man ta hand om och jag tror man njuter än mer då man äntligen träffas.

Livet är som det är. Man kan bara man vill och med positiva tankar kan man bryta vilken ond cirkel som helst. Däremot behövs mod och hjälp från människor som tror på en, man behöver bli bekräftad och belönad.

Maya säger kacka.. kacka, kacka.. vet ni vad det betyder, vem det är?? Jag vet..

Ikväll står jag o hänger tvätt, vilken känsla och vilket underbart liv jag har!!! Imorgon fyller Olivia år, en stor grattiskram till dig, önskar jag kunde komma, men vi ses snart.. igen..

Sovgott.. U.

Lingång..

Det är som att gå på lina, minsta felsteg eller händelse gör att man tappar balansen och ramlar, eller får stanna upp för att åter finna balansen.
Vardagen tickar på, och rutinerna likaså och man har balansen. Harmonin med barn och en själv finns där, energin för att finnas till och vara tillräcklig. Träning med Maya, lek och bus, kommunikation, matlagning, ja, ni vet, jag har skrivit om det förr.. allt som har med hemmet att göra..

Människor som finns runt omkring, personal på dagis, personal från LSS, personal på hab, mitt egna arbete som ska skötas och på ett meningsfullt sätt både ge och ta.
Det har varit en tid med viss turbulent runt mig, mycket att göra men helt ok att behärska, men så plötsligt! Kommer allt över en, likt ett glas vatten som blir överfullt rinner allt över.
Händelser, saker som ändras, rutiner bryts och man får igen börja om från början.
Dagis vill ha in vilka datum som Maya ska vara hemma under julen. Ok. Förståligt.. Ändock ett mindre aber, rutinbreak.
Så ringde en av mina avlösare. De vill nu ha sina tider schemalagda för två månader framåt och ha tiderna en månad i förväg. Ok, också det fullt förståligt.
Jag blir bara så medveten om hur sårbart livet är, hur mitt liv är, hur jag aldrig kan göra något utan att planera. Det känns på något vis orättvist och gör mig väldigt väldigt ledsen.
En annan människa som smet från allt vad ansvar heter och satte mig i en situation, en livslång relation med ett barn, ett litet oskyldigt liv som är helt beroende av mig.
För att orka behöver jag människor runt mig som inser och förstår min situation, som med ord och handlingar stöttar mig.

Ansvar. Moralfilosofi. En balansgång. Ansvar inför min dotter och son. Ansvar inför mig själv. Sköta tiden, ge Maya av den, ge Alex av den, ge mig själv av egen tid och även få tid med Olivia..
Allt lika viktigt för att harmoni ska infinna sig, för att min själ ska ha ro och vardagens bestyr ska på ett så behagligt sätt flyta på. Hinder kommer alltid i ens väg, ibland känns dom bara mer oöverkomliga.

Ett skimmer av kärlek ligger framför mig. Den finns där, vart jag är ser, vad jag än tar i, så inom mig, långt där inne i själen växer den sig allt starkare. Just idag ligger det en ridå av dimma som skymmer sikten en del. Famlar i mörker, men vet att ljuset och ömheten, ödmjukheten och tryggheten finns..

Svammel, ord i labyrinter som inte hittar fram, virrvarr av meningar som varken har en början eller slut. I blindo, med en trött längtansfull själ skriver jag in i blogg världen. Till människors ögon, som läser mina ord, den nakna sanningen, ser ni rakt in i mitt liv.

Tårar rinner och ångest river. Demoner försöker sina djävulska tricks, att komma åt, att rasera, barriären jag byggt. Mitt försvar är en grund som jag sakta men säkert byggt upp, en mur av känslor och erfarenhet. De kan försöka, de små djävlarna, men mig kommer dom aldrig mer att skada. De kan riva små sår, som för stunden gör ont, i längden vinner ändå kärleken till det som är och det underbara som sker..

Ta hand om varandra. Ge en klapp på din käraste kind, viska ord av kärlek och var den vän du själv vill ha..

Sovgott.. U.

Inte idag, imorgon..

Gäsp!! Måste nog ta och börja blogga lite tidigare om kvällarna, för nu är John Blund nära..

Jäklar vad trött jag är, har varit fullt upp sen klockan 6 imorse, så egentligen är det väl inte så konstigt att man längtar in i sängens mjuka madrass och sköna täcken..

Många ord i skallen, men det är som att kommunikationen mellan hjärna och fingrar inte funkar, just nu iaf..

Så.. Det får bli ett tidigt..

Sovgott.. U.

.. Bollplank!

Ensam ikväll. Lilla Maya sover, i pappas stora säng, lite snörvlig, men säkert väldigt mätt och belåten, för idag har hon ätit och igen varit på ett alldeles strålande gott humör.. bustoka..

Har ideér om vad jag ska skriva om i veckan. Det dyker upp en del tankar i min hjärna. Tankar som jag vill dela med mig, kanske kan de hjälpa någon. En av mina ambitioner med denna blogg, att få människor att tänka till, möjligen ändra sina tankegångar och liv. Hitta glädjen och lusten att upptäcka, ingen är ensam i det man är i, och i det mörkaste mörker finns alltid en ljusstrimla av hopp.
Det är det hoppet jag vill att man ska fånga.

Att leva i nykterhet. Att leva med ett barn med funktionshinder. Att göra det ensam. Såna saker ska jag åter igen ta upp i veckan. För min egna skull, för jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det..

Ikväll är jag alldeles för trött och mina känslor ligger nära, tårar bränner ögonlocken, hittar nog bäst energin genom att gå och lägga mig och sova.

Avslutar med sinnesrobönen..

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag ej kan förändra

Mod att förändra det jag kan och

Förstånd att inse skillnaden..

Sovgott.. U.

Som bomull i minnets trädgård..

Snörvel o harklingar väckte mig imorse, men då var klockan sju så det var ju liksom dags att gå upp ändå.
En glad prinsessa, den gladaste av alla, hon charmar och lockar fram en varm känsla av kärlek i en, hon är glädjen själv..
Jag lovar, idag har hon haft ett leende på sina läppar precis hela dagen, bara små korta ögonblick som hon prumpet snorpar ihop sin lilla mun på det mest bedårande söta sätt.
Hon flirtar med ens hjärta, leker karusell med själen och bara älskar när man leker och busar. Att hoppa i sängen, wow, det är kuligaste av allt..
Det är skönt att vara två, fast det bara är några dagar blir det en enorm hjälp för mig.
En o annan bajsblöja som man slipper ifrån:), jag kunde till och med åka iväg en stund imorse och lämna in veckans V75 rad. Det är såna små saker som jag saknat så länge. Ett ögonblick av dagen i ensamhet och bara mina egna tankar.
Spela på hästar har jag gjort hela långa livet, och just att sätta sig ner i spelbutiken på lördags förmiddagen, med en rykande kopp kaffe och drömma sig en i startlistor och hästnamn.
Det är värdefullt, det är tid som jag trivs med och på det sättet orkar jag mer, finner ro i mitt inre och kan ge, ge av det som bubblar i inom mig, i själens centrum..

En promenad bland hästar, får och kaniner med prinsessan och Olivia, skratt och gemenskap.. hand i hand med kärlek och en trygghet som smyger in som den ljuvligaste solstråle, värmande och ombonad ömhet.
Sedan, en tur i stora köpcentret, med glass och sockervadd, bland människor som virvlar runt, springer fram och tillbaka likt myror i den största av alla stackar.. stackare.. alla med eller utan mål.. virrvarr..

Imorgon åker Olivia hem igen. Då kommer ensamheten smyga på igen, vardagens bestyr blir som den jag är van vid.
Det är inga problem, att ta hand om Maya är ett sant priviligium, en ära och bägaren med kärlek är fylld till bredden.
Fast det är allt annat, runt omkring, ni vet, hemmet som ska skötas och allt som där hör till.
Enkla ting, simpla saker som i hög blir det högsta berg att bestiga.
Jag är fortfarande ensammapappan, jag sköter min dotter och tar hand om det allena. Det är många mil mellan oss, kvinnan jag mött, vi kan inte träffas var dag, kanske inte ens varje helg. Ändå, så trodde jag inte att det var så, att jag skulle möta en som med sådan självklarhet möter mig och min dotter med öppna armar, som vill lära känna och förstå det handikapp min dotter har.
Dessa mil, är vissa stunder en pina, långa, som tur och retur till månen. Men i själen glittrar det, i tanken njuter jag, och jag fylls av ödmjuk glädje och tacksamhet för ett liv, mitt alldeles egna, den stigen jag traskar på, med slitna skor är enkel och i famnen bär jag ödet..

Nu sover två tjejer i min lägenhet och jag sitter här i blogghörnan och undrar, funderar, med mitt kaffe och Mayas leende i minnet..

En dag, en lördag att bädda in i bomull, gömma ömt i minnet..

Sovgott.. U.

Hahaha..

Oj.. Jag glömde visst av att skriva igår:).. eller somnade ifrån kvällen, är nog mer sanningen..
I onsdags skrev jag om en överraskning som skulle komma.. Och det gjorde det, när jag låg här i min soffa och slumrade in, trött av dagens fiskeäventyr i den arla morgontimman, så knackade på dörren. Hmm.. öppnade och utanför stod Olivia.
Jag har tagit ut semester ons-fredag och hon är ledig dessa dagar med, så hon tog sig hit, med tåg o buss, en resa på 6,5 timme..
Jag blev glad och prinsessan likaså. Hon vaknade och fick se Olivia och sken upp i ett leende, ett sånt leende som bara min lilla sessa kan göra i det trötta tillståndet.

Igår var en annorlunda dag. Det var en underbar sådan..

Hoppas alla får en bra dag.. Vi får se, om jag somnar ifrån bloggen ikväll med..

U.

Osynligt..

03.45 ringde mobilen ilskna signal.. Ni vet, väckarklockan på mobilen.. Snoooza, snoooooza, snooooza skrek hjärnan och jag letade desperat efter snooza-knappen. Men!!! Såg inte vilken den var, alltså, hallå´.. Nu måste jag ta mig tusan köpa en vanlig väckarklocka för jag kan ju inte leta fram läsglasögonen för att trycka på en jäkla knapp i tidig morgontimma..

Alex har inte världens bästa morgonhumör, mitt däremot är lite som vanligt, vilken tidpunkt det än är på dygnet. Eller? Nja.. Sisådär vid 5 på eftermiddagen, då allt ska fixas, Maya är hungrigt gnällig, sonen frågvis och såsen kokar över och disken ser ut som ett monster som snart kommer anfalla med full styrka. Då dammtussarna växer i hörnen och räkningar bildar drivor på skrivbordet, samtidigt som man ska se till att tvätten tvättas, träna kommunikation, och leka, se Pippi och ringa sjutusenelva samtal.. Då, kanske humöret i alla fall börjar tippa åt lite dåligt och surt.. :)

Om man bara låter sonen vara ifred och vakna till i sin egen takt, funkar det, då kommer våra samtal igång och bilresan ner mot havet det blå blev en väldigt trevlig stund för både han och mig.
Man möts, alltmer försvinner papparollen och vi möts som vuxna människor. Självklart kommer jag alltid vara hans pappa, men jag önskar också att han känner att jag är en vän som man kan dela tankar och funderingar med.

Barn är barn, Vuxna vuxna och föräldrar föräldrar.. Transaktionsanalys..

Jag sitter nu här, i min soffa, prinsessan har somnat och jag väntar på nånslags överraskning.. Hmmm.. fick ett sms förut där det stod att jag skulle få en överraskning idag, men än har det inget hänt.
Jag undrar .. tror jag vet vad det är :)..

Ni får veta imorgon, om ni läser bloggen då.. för nu ska jag kasta mig i soffan och bara bara softa..

Sovgott.. U.

Utslag igen, beslut och en viss oro..

Imorse var Maya mer eller mindre helt fri från sina utslag. När farmor hämtade henne på eftermiddagen så var dom tillbaka! Jäklar.
Farmor ringde mig och jag ringde sjukvårdsupplysningen. Dom tyckte att Maya skulle undersökas på vårdcentralen. Jag var långt hemifrån, och var på väg till den kursen jag går varje tisdag ( därför som farmor hämtar på dagis). Jag frågade farmor om hon kunde ta Maya till vårdcentralen så jag kunde gå på min kurs. Gjorde jag rätt??
Det var ändå skönt att ringa Olivia, fast hon bor många mil ifrån har jag någon att ringa och avlasta mina tankar och funderingar på. Att få ventilera och höra någon annans åsikt i de beslut jag tar..

Maya fick ett stick i fingret, så nu väntar vi på vad testresultatet visar, allergi eller ett virus, kanske är det så att hennes förkylning satt ner hennes tolerans mot något hon ätit och utslagen snart är borta. Hon fick medicin, så det inte kliar så mycket iaf..

Denna kurs i kommunikation, den stressar upp mig, den jagar ifatt tankar och jag undrar hur tusan jag ska hinna med!!
På något sätt måste jag finna tid, skapa den, ha stunder med Maya då det bara är hon och jag. Att i en trygg miljö leka fram den viktiga kommunikationen och lära henne bilder och ett sätt att göra sig förstådd.
Hur?? Mornarna hinner man inte så mycket på, förutom den där vardagliga träningen, den som kommer automatiskt i det som sker och händer. Så, efter dagis, man kommer hem, mat ska lagas, hem ska skötas, ni vet det är liksom fullt upp..

Hmmm.. Kanske inte så underligt att man inte får fram orden, de där som ligger och bubblar i själen, om hur underbart livet ändå är.
När så mycket annat ligger där och skaver ens ork och samvete.

Klockan ringer 04.00 imorgonbitti, min snälla mamma tar Maya till dagis och jag och sonen far till havet..

Sovgott.. U.

Utslag..

Klockans visade 05.30 när jag slog upp mina ögon imorse. Natten blev ganska lugn och både Maya o jag sov gott, hon var nog bara vaken några gånger och behövde bäddas om.
Idag när Maya hämtades på dagis, var hon full med utslag. Jag är ganska säker på nässelutslag efter att ha nyttjat internet och googlat runt bland bilder och sidor. En allergisk reaktion på något hon ätit, och jag hoppas att utslagen gått ner eller försvunnit helt tills imorgonbitti.

Det är mycket i livet nu, vardagen är verkligen full av händelser och min kropp full av känslor.. Jag hinner inte med. Varken tidsmässigt eller känslomässigt.

Skrev igår att det var en annorlunda vecka. Men så annorlunda är den inte, mer än jag har några dagar semester, från onsdag-fredag och ska på onsdag iväg på fiske med min son. Det ska bli skönt, kanske precis det jag behöver just nu..
för att ladda om, för att låta havet ge mig energi och lust, så jag kan fortsätta ge av det min själ besitter..

Min krigare och krigaren i mig ska fortsätta många år till, vi ska orka och vi ska slå världen med häpnad.

Måste inse att jag just nu är inne i en period av livet, då jag är i en utveckling, där tankar och ord sakta mognar till något som är nytt och spännande..

Just nu orkar jag iaf inte skriva mer. Så..

Godnatt.. U.