Trist, men ganska ok..

Jag är konstnär. Jag skapar i bilder och jag skapar i ord.
Vissa perioder får jag hjärnsläpp och får inte fram ett ord, kan inte teckna den enklaste bild.
Kan inte forma leran som jag vill. Har knappt förmågan att skriva inköpslista när jag ska till affären.
Då, som det är just NU, får jag panik och tänker..
"Jaha, jag kommer aldrig mer kunna igen"..
Lika bra att kasta alla pennor, alla block, stänga ner blogg och radera varenda ord jag sparat som en dag kanske blir en bok.. Som var drömmen att bli en bok, för det blir aldrig någon, jag kan inte..

Ser mig omkring och de tavlor som hänger på väggarna ler ironiskt, förödmjukande mot mig.. Är det jag som gjort dem??
Läser en del av mina gamla inlägg och undrar, är det jag som skrivit dom?

Man fastnar i tanken. Den som inte kan. Den som förgör. Man växer. Bort. Fantasin tynar.
Det barnsliga, att teckna en ljusblå elefant med rosa prickar som har en söt liten balettklänning på. Forma monster.
Dagen, det jag vill, ska vara så perfekt, in i minsta detalj ska det vara perfekt och verklighetstroget. Fel.
Det är nu. Då skriv o teckningskrampen råder, då, ska jag göra det där. Som inte är perfekt, bara jag fortsätter att försöka..

Förändringar. Dagens var står i kö, var dag, rutiner som kedjor, långa trista rasslande, länkar samman livet, länk efter länk likadan.
Bryta. Vanor. Sätta punkt. Göra upp. Gå vidare. Våga. Mod. Se in i horisonten. Förstå. Inse.

Jag vet. Det kommer tillbaka. Imorgon ska jag ta ett steg tillbaka och två framåt. Eller tre. Möblera om. Bjuda min mamma på middag. Få ordning på garderob. Hitta ett par långkalsonger. Kanske en mössa. Dricka en kopp kaffe. Tvätta en tvätt. Byta en blöja eller två.

Alex jobbade med Maya idag. Han gillar inte bajsblöjor, hade en kompis här och lejde bort bytet av bajsblöjan för 45 spänn.. hahahaha.. vad säger man :)..

Kväll. Maya sover.
Teven står på. Ser inget. Hör än mindre.
Ensamt. Längtan. Saknad. Tankar. Snurrar runt, imsar, vimsar..
Mardrömmen från natten spökar. Gastar och minns.
Fjällen. En vacker liten älv. Jag och flugspöt. Vakande fisk. Himmelriket.
Så, bryts tystnaden av mobilens elaka surr. Svarar och det ända jag hör är Mayas rop på hjälp.. Skrik, gråt, ont.
Vaknar. Kramar om. Ser på henne. Min dotter. Somnar. Och åter ringer mobilen, åter skriker Maya på hjälp, efter mig. Hela natten. Ångest. Att inte räcka till. Inte nå fram. Mardröm. Svett. Gråt i kudden. Ensam saknad.

Stunder som denna. En dag. Såna behövs för att förstå. För att inse att dagen igår var en underbar sådan. Samt att förstå att det är bara jag som kan förändra och låta dagen imorgon bli en annan dag. Låta idag bli morgondagens lärare och ta med mig minnet.

Drömmar. Inatt ska jag ta mig till den där fjällbäcken igen, men jag har lovat mig själv att lämna mobilen hemma..

Sovgott.. U.