Glädje depp..

Att få barn är en omvälvande upplevelse. En förändring i ens liv som inte går att beskiva förrän man är där själv.
Att vara ensamstående är en total förändring av livet. Man får liksom verkligen sätta sig själv i andra hand och inse att det viktigaste är ens barn.
Som ni vet, har jag som filosofi att också ta hand om mig och mitt liv, få egen tid, för att orka med.
Men det är inte så lätt alla gånger. Jag skulle behöva ha egen tid NU!!
 Imorse var det kris, jag kände en sån enorm frustration att vara så låst som jag är. Det var som en rak höger, och det skapade irritation, ledsamhet och en längtan. Tankar, såna där, om hur jag ska fixa allt, hur jag ska orka, hur det ska bli..
Små triviala ting blir som världens största problem. Enkla, simpla händelser gör en tokig. Som när jag skulle ta på Mayas nya vantar och insåg att dom inte alls var så bra som jag trodde de skulle bli. De var svåra som attan att ta på, de åkte av handen när jag väl hade fått på dem.
Det är ju så viktigt att hålla dessa små tassar varma, liksom hennes fötter. Hennes händer är "felställda" och väldigt små och handlederna smala. Tillslut ordna jag till så vantarna satt bra och vi kom iväg.
In med henne i bilen och sen på med bilbältet, då! flög vantjäkeln av igen.. PUST!!!

Det blir till att ta ett varv på stadens gator och torg igen, för att leta efter den perfekta vanten till min lilla dotter..

Jag inser oxå att jag har vinterdepp :).. hahaha.. så är det.. Jag gillar det inte!! Men, jag är ändå lycklig, för den är ju inte för alltid, vintern..

Vardagslunk, tick tack tick tack.. Man skapar ett liv, eller två, och följer den tredjes.. Mitt och Mayas och så finns Alex där, i gränslandet mellan ungdom och vuxen. Den svåra tiden, den jag aldrig någonsin skulle vilja ha tillbaka.
Så, fast det just nu har infunnit sig en viss tristess, ledsamhet och irritation, fast jag varken har lust, tid eller kan skapa så funkar det..
Den vackraste av alla tavlor, mitt livspussel läggs ju ändå, varje sekund som tickar på. Min kärlek till livet, mina barn är oförändrad, mina tankar ändock i de mörkaste stunderna fulla av ljus och positiva känslor.
För mig handlar det hela om att stanna upp och iaf försöka tänka på hur och varför man kände den där irritationen, som imorse när jag blev arg och hatade ett par vantar. Stackars lilla vantar, dom hade ju egentligen inte gjort mig nåt ont..

Så, har mötet med Olivia förändrat. Vardag och helg. Fast hon och jag inte träffas och ses varje dag, så infinner sig ändå ett lugn och en harmoni i min själ..

Mina kära läsare.. Jag kämpar på, stretar emot och låter ljus lysa in i själen, fast det förnärvarande är tungt och mörkt..
Det är oändligt viktigt, kanske det allra viktigaste att aldrig glömma att ge av det man har. Ett leende, fast ögat vill gråta. Ett gott ord fast ilskan kokar. Möta medmänniskor med respekt och förståelse.. O så, förstås, en o annan kram :).. o närhet till barnen, stanna upp och ge dem av sin tid. Då funkar det. Då ger vi dem något bestående och ett minne för livet..

Sovgott.. U.