En brand som stärker..

Det behövs så lite för att rubba balansen i livets vardag. Idag hade jag ett samtal med en viktig person i våra liv, fast vi mer eller mindre aldrig ens varken ser eller pratar med denna. Denna människa tillhör bara en sån där som har makt och kan omvända och både förstöra och förbättre våra liv.
Denna är bra och förstående, men behöver ändock följa de direktiv som kommuner och regering sätter upp. Dessa besparingar och indragningar. Dessa som gör livet svårare för dom som redan går en balans gång på en egg vass som rakblad..

Det är som marken man går på gungar, tankarna och känslorna får inget fäste, man går omkring i landet osäkerhet. O det ända jag önskade var en trygghetens famn runt våra kroppar. Som en värmande smekning, på frusen hud, ombonat likt bomull i en värld där utsattheten är en prioritering och inte ett fördärv.. Där jag och alla andra i liknande situtioner kan vakna och känna hur rutiner är vår förståelse.

Det är såren som skärs med den egg som är sargad som inte läker. Det är de som sakta varas och ut sipprar en smärta som bara kan upplevas av den som vet. Den som mött ondhet, där mörkret nått själen, om så bara för ett ögonblick.
En dag, för många år sedan mötte jag en av dem. En av de ondaste människor jag mött.
Ett av alla sår från ett förflutet jag ej knappt minns.. ändock ligger det som en dimma, själen släpper fram det fast man inte vill, inte kan, inte kommer ihåg.. Det är där. Finns. Gråten är det onda som rinner ut. Jag har gråtit floder genom livet, vadat fram i tårars sälta.
Skapat en man, som tål, som vet, hur helvetet ser ut.

Ok, den som behärskar det förflutna tar tag i nuet och skapar en framtid. Det handlar om att kämpa för vår rätt till ett liv. Motgång är till för att påminna mig om livets skörbarhet och förgänglighet.

Gråt och sorg kanske finns där för att leendet och skrattet ska kännas och upplevas än starkare. För att aldrig glömma de dagar som fylls av innerlighetens ljumma kärlekskram.
Ikväll låter jag de rinna, tömma bägaren som sakta, sakta fyllts med sorg och smärta. Tårar som lurat runt hörnet, smugit sig på.. Jag har märkt av dem, men inte riktigt förstått att det är dom som illmarigt legat och skavt i hjärtats inre.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag ej kan förändra
Mod att förändra det JAG kan och förstånd att inse skillnaden.."

Denna känsla, dessa tårar ska få mig att vakna full med ny kraft, de ska få mig att kämpa och med rak rygg möta de förändringar som möjligen kommer ske.
Mod och kurage är  något ingen kan ta ifrån mig. Tid kan ingen stjäla ifrån mig. Ingen, ingen kan eller någonsin ta ifrån mig den kärlek som brinner i min själ..

Sovgott.. U.