Uppfylld tomhet..

En lång dag börjar nu lida mot sitt slut. Det var en hel del att göra på arbetet idag, händelser som tog tag i känslorna, barn som inte mår bra.
Det är viktigt att släppa det när man åker därifrån, men ibland har jag svårt för det och tankarna ligger kvar som dyningar.
Det är tre veckor kvar på skolan. Jag kämpade verkligen med näbbar och klor för att få "tillbaka" den tjänsten jag snart kommer avsluta. Det känns ändå som jag gjort mitt, att det är dags att få ork att vurma än mer för mina egna barn och framförallt mig själv och mitt liv med allt som sker i det.

Många tankar om livet. Om min lilla dotter och son, samt kvinnan jag mött.. Ikväll är vi ensamma här igen, Maya och jag. Vi har haft en sån där mysig nattning, då hon smaskade i sig en hel flaska välling och länge låg och pratade med mig, med en kämpande liten hand klappade hon min orakade kind och mitt finger smekte hennes lena..

La henne, bäddade ner i soffan och la mig bredvid, nära, kela, mysa, småprata, klappa och krama.. Viska att pappa älskar dig.. o smälta av leende och en blick som är full av öm kärlek, att ge och att få. Det livet handlar om..

En bild, ett minne från den våren som var. Den där första värmen som sakta väcker oss till liv från en lång period av mörk kyla, snö och is. Då kung Bore jagas iväg, sjas, bort bort, välkommen underbara grönska.. Då man kastar skor och strumpor och smyger omkring bland grus och vassa tallbarr.

Den här bilden lyser av lycka, men historien bakom var lite mer ledsen än vad den visar:).. Det är nångång i början på Maj, tror jag och jag har precis vadat ut i sjön och resolut doppat Maya i det kalla vattnet, vilket ledde till ett ramaskri som nog hördes över hela bygden. Usch, vilken dum och otänksam pappa!! Hon var sur på mig i nästan hela tio minuter.. Men i farmors famn är det varmt och skönt, och som ni ser tycker hon iaf det är kul att se pappa bada och småfrysa av årets första dopp..

Vatten, fiske och gemenskap.. Att ge sina barn upplevelser, att försöka finnas där för ungdomen och visa dem vägen in i vuxen livet. Naturen och fisket är för oss en enorm möjlighet att umgås och ha ett gemensamt intresse. En dag som denna, är underbar att minnas, nu när snön åter ligger djup och kylan vrider sig runt och nästintill förlamar..
Men, i mina tankar börjar det skapas en idé.. snart, så fort jag kan ska jag ta med dom iväg på fiske igen. Ta med ved och mat, varm choklad och fiskeprylar och sitta runt en brasa och filosofera, fundera och trivas.. Låter ganska ok, va??

Det är jag som skapat denna lilla fantastiska tjej. Det är jag som varje dag funnits där vid hennes sida, både vid gråt och skratt.

Jag inser det nu. Vilket jobb jag gjort och gör. Nu, när Olivia varit här några dagar och jag märker hur enkelt det är när man är två. Det är stolthet i kropp och själ att jag faktiskt fixar det och gjort det bra, för min lilla dotter är tryggheten själv och det måste betyda att min kärlek och livsfilosofi faktiskt funkar.. Att ge av sin kärlek. Att göra det både natt och dag. Vinter som sommar. Att möta dem som korsar ens väg med respekt och ta all hjälp man kan få..

Alla har något att ge, alla kan lära sig något nytt och alla kan.. och framförallt, alla har rätt att få och bli omtyckta.

Livet lockar, pockar och framtiden visar sig som en varm sådan. Ett stjärnglitter i själen omfamnar livets förgängliga kedja..

Sovgott.. U.