Lingång..

Det är som att gå på lina, minsta felsteg eller händelse gör att man tappar balansen och ramlar, eller får stanna upp för att åter finna balansen.
Vardagen tickar på, och rutinerna likaså och man har balansen. Harmonin med barn och en själv finns där, energin för att finnas till och vara tillräcklig. Träning med Maya, lek och bus, kommunikation, matlagning, ja, ni vet, jag har skrivit om det förr.. allt som har med hemmet att göra..

Människor som finns runt omkring, personal på dagis, personal från LSS, personal på hab, mitt egna arbete som ska skötas och på ett meningsfullt sätt både ge och ta.
Det har varit en tid med viss turbulent runt mig, mycket att göra men helt ok att behärska, men så plötsligt! Kommer allt över en, likt ett glas vatten som blir överfullt rinner allt över.
Händelser, saker som ändras, rutiner bryts och man får igen börja om från början.
Dagis vill ha in vilka datum som Maya ska vara hemma under julen. Ok. Förståligt.. Ändock ett mindre aber, rutinbreak.
Så ringde en av mina avlösare. De vill nu ha sina tider schemalagda för två månader framåt och ha tiderna en månad i förväg. Ok, också det fullt förståligt.
Jag blir bara så medveten om hur sårbart livet är, hur mitt liv är, hur jag aldrig kan göra något utan att planera. Det känns på något vis orättvist och gör mig väldigt väldigt ledsen.
En annan människa som smet från allt vad ansvar heter och satte mig i en situation, en livslång relation med ett barn, ett litet oskyldigt liv som är helt beroende av mig.
För att orka behöver jag människor runt mig som inser och förstår min situation, som med ord och handlingar stöttar mig.

Ansvar. Moralfilosofi. En balansgång. Ansvar inför min dotter och son. Ansvar inför mig själv. Sköta tiden, ge Maya av den, ge Alex av den, ge mig själv av egen tid och även få tid med Olivia..
Allt lika viktigt för att harmoni ska infinna sig, för att min själ ska ha ro och vardagens bestyr ska på ett så behagligt sätt flyta på. Hinder kommer alltid i ens väg, ibland känns dom bara mer oöverkomliga.

Ett skimmer av kärlek ligger framför mig. Den finns där, vart jag är ser, vad jag än tar i, så inom mig, långt där inne i själen växer den sig allt starkare. Just idag ligger det en ridå av dimma som skymmer sikten en del. Famlar i mörker, men vet att ljuset och ömheten, ödmjukheten och tryggheten finns..

Svammel, ord i labyrinter som inte hittar fram, virrvarr av meningar som varken har en början eller slut. I blindo, med en trött längtansfull själ skriver jag in i blogg världen. Till människors ögon, som läser mina ord, den nakna sanningen, ser ni rakt in i mitt liv.

Tårar rinner och ångest river. Demoner försöker sina djävulska tricks, att komma åt, att rasera, barriären jag byggt. Mitt försvar är en grund som jag sakta men säkert byggt upp, en mur av känslor och erfarenhet. De kan försöka, de små djävlarna, men mig kommer dom aldrig mer att skada. De kan riva små sår, som för stunden gör ont, i längden vinner ändå kärleken till det som är och det underbara som sker..

Ta hand om varandra. Ge en klapp på din käraste kind, viska ord av kärlek och var den vän du själv vill ha..

Sovgott.. U.