Svar..

Det finns ögonblick då man som ensamstående förälder är väldigt sårbar. Det är då man själv sitter och får information om ens barn. Då man nästintill i varje ord blir påmind att hon inte är som andra barn, att hon har funktionshinder. Samtidigt som man måste skärpa till sig och ta till sig av det som sägs. Det är en overklig känsla, en upplevelse som man inte tror är sann. Att det hände just oss..
Så när mötet är över, då reser man sig upp och går in i vardagens lunk igen, med det som måste göras som en tung säck över axeln.. Logopederna, o dom där andra som var med på mötet. Dom lägger ifrån sig pappren och fortsätter in i nästa möte med andra föräldrar med barn som mitt..

Kommunikationsutredning, avslutande samtal idag. Maya är en hejare på ögonpekning, vi ska börja använda oss av huvudknappar, vi ska börja med talande val.. Det kommer bli bra. Maya är underbart bra och en positiv liten fröken, som är nyfiken och levnadsglad. Det är nu upp till mig att fortsätta träna och vara en kärleksfull far. För att hon ska växa upp till en kvinna med självförtroende och kunna säga sin mening här i livet..

Om man stoppar in alldeles för mycket information i hjärnan, så måste den få vara lite ifred sen.. man kan inte (jag kan inte) fatta besllut innan jag fått låta dem mogna inom mig. Jag kan eller inte få ut något vettigt i skrivna ord just nu.. så.. mina vänner..

Ta hand om livet.. Allt man vill kan man klara, bara man ger sig f-n:) på det och lär sig att ensam är inte stark.. Det krävs mod att be om hjälp, så var modiga.. Att tiga är inte guld.. Att tala är det väsentliga.. Gräset är så grönt som vi själva gör det till.. o med ömhet, kärlek och förstående respekt för medmänniskor gör våra själar till godhet.. Ta sorgen i handen och gå vidare i livet med kärlek i hjärtat..

sovgott.. U.