Skör som kristall..

Skört som kristall är livets vandring, likt en storm, som kommer på hösten virvlar det fram från tidig morgon till sena kvällen.. För med sig en doft av förunderlig kärlek, brusar av tankar och känslor i kropp och själ..
Glittrar som fullmånens silvriga sken i nattsvart vattenyta, skiner som solens strålar, värmer, omfamnar, sårar, förgör, förlåter..

Vaknar av snörvliga ljud, vänder mig om och lägger henne tillrätta, upp på kudden, bäddar in henne i täckets varma mys. Lägger mig på rygg, och med ena handen vaggar jag den lilla kroppen och jag hör hur hon snyftar till och somnar in igen. Blundar, känner enorm trötthet i kroppen, en längtan efter den sömn som försvann. Försöker ändock låta tankarna vandra iväg, strukturera upp det som sker, söka kraft, låta positiva tankar flöda in i själ och hjärta.
Bildterapi.. sluter ögonen och andas djupt, hon sover gott igen, men min sömn hittar inte tillbaka. Smyger upp, ställer mig och ser ut genom köksfönstret. Gråmulet, 10 plusgrader, ett och annat löv virvlar runt, som en försmak på det som komma skall. Sommaren håller på att säga adjö, en längtan river i mitt bröst, till havet och ensamheten, de kala klipporna, vyerna, dofterna som får min själ att må så bra.

Medans kaffebryggaren puttrar och doften av kaffe sprids i köket, går jag in i sovrummet. Där ligger hon, min underbara söta, ser på mig och spricker upp i ett befriande leende. Som inte går att motstå, som letar sig rakt in i hjärtats innersta vrå.. Drar upp persiennerna, släpper in ljuset och lägger mig bredvid henne. Kramar om, myser, säger;
- Godmorgon, pappas Lulla.. Det kittlar, min skäggstubb och hon värjer sig, men tycker samtidigt det är roligt..
Så börjar dagen, med välling och kaffe och medans hon ser sina tubbies, äter jag min gröt och läser mina mail.

Visst är det så, att om man har kontakt med sitt inre, inser att livet inte är mer än en lek, full med ansvar, så är jag sårbar.
 Om jag inte insåg min egen skörhet, och tillät sorgen trilla utmed kinden. Om jag inte skulle ta mitt ansvar att söka samtalsterapi, eller skriva mina ord om det liv jag lever. Om jag blundade, teg och stängde in mig i ett vaccum av tid, så skulle det rasera.
Kärleken till livet, mina barn skulle inte frodas utan sakta men säkert skulle trötthet förtvina mina tankar till ett mörkt djup utan utväg..

Att blicka in i ens egna filosofi och leva upp till den, så gott man kan..
Att ge sina barn av tid. Inte ösa presenter över dem, saker, leksaker.. De glöms bort, de går sönder och hamnar i en låda, snart på vinden..
Men, min kärlekstid, stunder som idag efter dagis, då vi tältade i sängen, Maya och jag, med en ficklampa och en saga.. Hon, med nyfikna strålande ögon.. Det ögonblicket kommer föralltid finnas där i djupet av vår själ, gömt och bevarat, den grunden av trygghet som är vår plikt att ge..

Kärlek måste odlas, ansas, skötas.. och med förstånd och lärdom skapar vi ömhet..

Tryggt mot mitt bröst hon somnade, det sista hon gjorde var att se på mig och ögonen lyste av det.. Av en kravlös kärlek, som endast ett barn har till sin förälder..
Då. Står den stilla, tiden, då fyller hon mitt krus av ork, då tvivlar jag inte en sekund.. för då inser jag hur skört det är.. livets väv..

Imorgonbitti, väcker hon mig igen.. min underbara lilla Lull..

Sovgott.. U.