Mina tankar går ofta till det liv jag levt, vilken pappa jag har varit till min son. Satt och tittade i ett fotoalbum som Alex mamma gjort till honom, där var ett o annat foto på mig och minnena forsade fram i hjärnan.
Lyssnar ändå på de som säger, att jag inte varit här där jag är idag om jag inte lärt av det som varit. Att Maya och Alex valt mig till sin far för ett syfte.. Jag orkar. Jag kan. Jag lever ett gott liv, gör bra saker.. låter godheten segra och öppnar min famn för de som fortfarande lider..
Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det.
Har även varit hos min terapuet idag. Där rivs sår upp, där påminns man, där blir jag den där lilla pojken som så desperat leta efter en trygg famn.. Tror alla människor skulle må bra att få gå att prata av sig en del om livets innehåll.
Det är lärorikt och man kan bara ta sig fram, utveckla sig genom att stanna upp och analysera, förstå varför man reagerar och mår som man gör..
Det är tårar ikväll, både av sorg och kärlek.. ond ångest för många års flykt in i ett mörkt förvirrat virrvarr av ensamhet och en innerlig underbar djup kärlek för mina barn, de som förgyller.
Allt har en mening, o även det som just nu gör ont i själen, minnena består, vilket gör att jag aldrig kommer glömma vem jag är och vart jag kommer ifrån. Vad min resa har gett.. Det som skänkts till mig.
Men, pust.. :) vad mycket det är ibland ..
Son o dotter.. fullt med chokladboll runt munnen, en trött 18 åring..
o.. men, vad gör Maya??? hahaha.. hur har jag uppfostrat mina barn??
Sovgott.. o krama varandra.. U.
4 kommentarer:
Verkligen en stoooor superkram till dig. Ångra inget...det har format dig till den du är. Men för den delen gör det inte mindre ont. Men genom att släppa fram smärtan ibland blir man starkare och uppskattar det man åstadkommit och har. Du en klar förebild för många. Du har visat vad man kan åstadkomma med kärlek. Det räcker! Kram/Nilla
Fick sonen våra hälsningar?? Marcus är så orolig att Alex inte fick sin present... det var stort för honom:-)
KRAM och du - du vet att de är en underbar pappa, vän, bror - människa! KRAM
(önskar jag hade kraft att hjälpa dig mer men min förbaskade nacke är värre än på länge... men det kommer bättre tider. Det gör det alltid.)/Syrran
Klart som fn att du går på gränsen till vad du orkar, det e inget konstigt, och det får man erkänna både för sig själv och för andra.Här e vi i alla fall två och ändå lyckas vi inte alltid ibland, men då brukar jag tänka på det du skrev tidigare, om att vara "good enough", och det brukar hjälpa.
Lasse
De tre tidigare inläggen säger allt jag vill säga så jag upprepar det inte. Men håller med dig om att "alla" skulle må bra av att gå o prata med e terapeut...
Skicka en kommentar