Maya o jag..

Man möter sig själv, i en storm av känslor.. Dom kommer likt virvlande löv i september dagens sprakande färger.

Imorse när vi vaknade kände jag mig mer utvilad än vad jag gjort på mycket länge, det var ljust och Maya såg på mig med sin innerliga blick och det där finurliga sömniga leendet fick mig att vakna och kliva upp från sängens värme.
Maya fick ligga kvar, jag har märkt det, att hon tycker om det.
Få vakna till, se ut genom fönstret, och så "tränar" vi lite samtidigt, kommunikationsträning..
Jag går omkring här i lägenheten, brygger kaffe och förbereder dagen, plockar fram kläder och så ropar jag in till henne ibland..
- Maya, är du vaken.. Maya..
Då jollrar hon, skrattar och livet leker.. snart kommer hon svara..
- Pa-pa.. Pa-pa..
För det kan hon säga, och verkar göra det väldigt mycket när vi är ifrån varandra. På dagis, hos stödfamiljen, hos farmor..

Tiden rusar fram. Mitt hjärta, här var du inte stor.. men det var du och jag..
Så har det varit sen du föddes och jag kommer kämpa, och för varje stund ge av den kärlek du skapat i min själ.. Ömt ta hand om det lyckorus som befann sig i mig den dagen då kom till mig..
Vem kunde då tro, att livet skulle förändras så, att mina drömmar om en liten hand som tog min, då vi smög ner till sjön en ljummen sommarmorgon, med metspöt.. Dina ben som prövar det daggvåta gräset, och jag som får jaga ifatt dig då du busigt springer från mig..
Sitta på bryggkanten och dingla med benen, doppa fötterna i vattnet och sitta och titta på flötet..
Att de tankarna inte kommer slå in.. inte på det viset jag då tänkte..

Du har lärt mig, att leva i det som sker nu.. Att inse vad livet är, att glädje smittas, att lycka är ett skratt, en blick, innerlig kärlek från själens vrå..
Du har lärt mig lyckan, genom dina framsteg, du har gett mig tålamod och leder mig rätt i de beslut jag tar..

Drömmar, som man hade, då du låg där tryggt i mammas mage.. De var bara drömmar, det du ger är så oändligt mycket mer..
Kärleken till dig är större än vad jag någonsin känt, ett tillstånd som jag inte trodde fanns.. då jag hämtar dig på dagis och jag ser hur dina ögon strålar av ändlös värme till mig.
Jag kan inte vara på topp varje dag, det kommer stunder då jag helt enkelt inte orkar.. Då ska jag ändå vara, bara vara din pappa..
Som vissa kvällar, då du inte vill somna, det kan bli lite jobbigt, när jag behöver den där tiden, den ensamma.. men du är en underbar unge, en ängel, en som kom med lycka i mitt liv..

Att vara pappa till dig är ett priveligium.. att vara pappa till er, mina barn, är en gåva.. Ni har gett mig hopp och det är ni som fått mig till den jag är idag. Jag har lärt mig att aldrig glömma vart jag kommer från, vem jag en gång var och ni har hjälpt mig på resan genom törnen som rivit djupa sår i själen..

Livet kan bara bli bättre.. o jag vet nu, att det kommer bli en underbar tid som vi har framför oss..

När känslorna tar över tankarna är det svårt att få fram det man vill.. Jag har det även ganska jobbigt på arbetet nu, jag kan inte gå in på det i detalj, eftersom jag vet att en del på skolan, både elever och lärare, läser min blogg.. :)..

Det jag vet, är att jag är överlycklig över dagarna som går, fast det då och då är massor att göra och tiden inte räcker till..

Lova, att ge barnen av er tid, dom kommer aldrig glömma det.. Det kommer få dem till självständiga individer, med självförtroende.. Möt dem med kärlek och respekt.. krama o pussa dem..

Sovgott.. U.