Förändringar..

Ni vet, hur det känns när man inte kommer på ett namn, eller liknande, man har det liksom på tungan utan att få fram det.. Det finns där i hjärnans periferi, men man kommer absolut inte på det.. Man tänker och tänker, rabblar alfabetet för att kanske i alla fall komma på vilken bokstav det börjar på.
Det är inte förräns man slutar tänka på det, så "ploppar" det upp, kanske flera dagar efteråt och man suckar av förnöjd lust.. -Äntligen..!!

Så kan det kännas för mig när jag ska skriva eller teckna..

Suttit vid ritbordet ikväll, bra musik och lugn och ro.. Svårt, pennan gör inte som jag vill, ändock så ser jag en form som växer fram på pappret och jag vet att till slut så kommer det bli bra. När jag börjar se helheten..
Likt livet.. Det är diffust ibland.. och inte en självklarhet.
För att bryta tankebanor, vardagens trista lunk, vanor som dag efter dag blir destruktiva. Då inte livet känns så bra, och man inte känner igen sig själv..
Då är det dags att bryta mönstren, för att göra det krävs mod, förstånd och erfarenhet. Att man lärt sig av sin historia.

Det är oerhört skrämmande att lämna bort mitt barn till en familj som jag inte känner. Tanken att hon ska sova i en annan säng, långt hemifrån, långt från mig, gör mig vettskrämd och sårbar. Det påminner mig om situationen jag lever i, som jag plötsligt blev satt i för 2,5 år sedan.
2,5 år, oj vad tiden går. Vi har redan upplevt så mycket, min Maya och jag.
Jag håller det löftet jag lovade henne, när hon låg i sin mammas mage, att alltid finnas vid hennes sida, hålla henne ömt mot mitt bröst de stunder som rädslan, osäkerheten och gråten blir för tuff. Att leka, berätta sagor och finnas där, som den pappa jag är.
Jag kämpar för att hon ska växa upp i ett tryggt, kärleksfullt hem, så hon kan gå ut i livet, som en självsäker kvinna.. Jag är jag, och jag är bra!! Jag duger precis som den jag är, ingen kan få mig på fall, för jag är jag..

Ligger vaken om nätterna ibland, och ser ut i den mörka natten, och tänker på hur livet blivit, hur det ska bli. Att jag måste stålsätta mig och inse att det är just så här det måste bli, för att jag ska orka och finna nya vägar, kraft, ork.. För att bryta mönster..
Men, vad ont det gör i min själ.

Var och hälsade på vår stödfamilj idag. Maya satt i kvinnans knä, fick glass ( o där vann hon en bit av prinsessans hjärta:), jag gick en sväng på deras gård för att de skulle få ett ögonblick utan mig.. Dom ögonblicken ska bli nästan tre dygn!!
Hur lång tid ska det gå, tills jag vant mig vid det??
Maya var helt makalöst exalterad av deras kattungar, hon glittrade, babblade och trivdes. Det värmer mitt hjärta.
Jag vet, att detta är framtiden. Jag vet att detta är den självklara lösningen och ett måste, för både Maya och mig.. Känner även ett stort förtoende för familjen, som under många år har erfarenhet av just cp-skada eftersom de har en son som har det. Jag känner att det finns ömhet och massor kärlek, det finns ärlighet och en innerlig glädje för det som de har bestämt sig för.. Att bli stödfamilj åt en underbar liten människa.. Min dotter..

Jag går mot nya mål, jag siktar högt för att lära mig vem jag är, vem jag vill vara. Inser att jag dumpat många säckar av ångest på min väg, men har en del kvar att lämna bakom mig, innan jag är där..
Men jag har kommit en lång väg, på min vandring bland livets mystiska stigar.. o jag är hel.
I min själ finns en gränslös kärlek för det som sker, för mitt liv och den jag är. Där finns en nyfikenhet och lust att utvecklas. Jag klättrar och snart ser jag horisonten, ser ut över ljuvligheten, den innerliga skönheten..

Önskar alla en godnatt.. U.