Att skapa..

Det börjar bli dags att byta ut midsommarbruden, den vackra glada underbara.. Då, blomsterkransen lyste upp, och de blåa ögonen blev än mer blå..
Det var början på sommaren och något hände i min själ, det var då funderingarna kom, dom kom med sommarens ljusa nätter och ljumma mornar, med solens värmande sken. Tid förändras, tid är en märklig företeelse..
Tankar och handlingar är inte vad man alltid vill. Önskningar i själens kärleksrum, fantasier som för alltid kommer förbli just en fantasi..

Det kom en tanke till mig igår, när jag lagt Maya och gick här i min vrå, gjorde iordning hemmet för natten..
Tanken befriade kraven som jag känt en längre tid, den lättade på bördan av stenar som tyngt mitt inre..

Som konstnär kan det vara enormt frustrerande att sätta sig vid sitt ritblock, se arkets vita sida framför sig och märka att jag inte har förmåga att fylla det.. Det är som hjärna och handling plötsligt inte funkar. Likadant är det med skriveriet, dagarna går och i tanken har man orden, dom rabblas som pärlband, men så, när man sitter på kvällen och ska plita ner dem, så vips är de borta..

Men, tänkte tanken igår..
-Uffe, du skapar varje dag.. Du skapar din dag, du skapar ett liv för dig själv.
Du bygger en grund för din dotter att stå på, det frö av liv du satte till denna värld.. För henne skapar du en möjlighet att leva och växa upp med trygghet i hjärta och själ..

Livspussel, jag skapar mitt.. av form och färg.. av möten och upplevelser.. Jag började med det för många år sedan, redan i barnsben letade jag efter den första pusselbiten i det som skulle bli min livsväv..
Jag skriver aldrig om min barndom, man kan säga att den innehöll ett visst mått av otrygghet, och ingången från barndom till ungdom var en förvirrad tid.
Gemenskapen, tryggheten fann man bland polare och i alkoholens rus.. I den värld jag sen sprang in i, där fann jag ingen början på liv.. Jag visste helt enkelt inte vad jag letade efter, vart jag skulle börja, vem jag var..

Tacksamhet.. för livet.. Motgångar som lett mig hit, till den jag är..
Jag är inte rädd längre, för jag vet att jag är värdefull, att jag faktiskt behövs. En livsuppgift har lagts i mina händer, ett liv, har blivit min gåva och mitt pussel av liv, de stigar som vi går på, kanske är det så.. Att jag är framme vid ett av de mål jag letat efter i mitt liv..Kanske det är så, att det bara är så svårt att se, i vardagens lunk, vart man är i livet..

Maya är mitt glittrande sken av glädje, hon är en befrielse och en kärlekens gåva.. Den innerlighet av tillgivenhet, som blickar kan ge. En omättlig ömhet, och intensivt porlande, obändig kraft av vilja.. Den styrka hon gett min själ, att aldrig sluta hoppas, att alltid le..
Insikten att livet är så mycket mer än fina titlar och materialistiska ting. Att det är gemenskap, närhet, vänskap, att ge och ta, möta ondskan med godhet och öppna mina armar för de som har det svårt och fortfarande lider..

Tack, tanken för du kom till mig igår.. Du laddade mina batterier och fick mina tankegångar till ytterligare en nivå.. Du kom med en kraft som jag nästintill blev omtöcknad av. En påminnelse om vad jag har, vilken rikedom som jag varje dag upplever, min dotter och son..

Tider förändras.. livet tickar på, den höst vi har framför oss ska leda oss in i nya hisnande dimensioner, det ska berika våra liv och tiden ska få oss ännu närmre varandra.. Ett kärleksband, en kamp som vi bara kan vinna.. Det är underbart.. livet, tiden, det som sker..

Önskar alla en ny vecka, stanna upp, o njut..

Sovgott.. U.