"Den som behärskar det förflutna, behärskar nuet
och den som behärskar nuet, behärskar framtiden"
George Orwell
Somliga dagar, t ex som denna söndag, kan jag känna nästintill panik över vad jag ska göra hela dagen! Är jag ensam om det? Kan Ni känna så med?
Det blir ju liksom på barnens villkor man fyller dagen med ting..
Men, wow, vilken fin dag, vi haft.. Här har det lagats pannkakor, diskats, kastat pil, besök hos farfar, handlat, busat, sovit middag, lagat mer mat, diskat (igen), sorterat tvätt, kastat pil (igen).. kvällspromenad och gudstjänst.. Hmm..
Det här med besök hos farfar, det gör vi inte varje dag, men han kommer aldrig hit.. Det har aldrig hänt att han ringt och sagt,
-Du, Uffe, kan jag komma upp på en kaffe..
Det blir alltid jag som får ta beslut och ringa och bjuda eller bjuda mig själv till dom..
Hmm, har inte vi tillräckligt att göra ändå, vi småbarnsföräldrar?
Likadant är det med Mayas mormor, hon hör aldrig av sig, kommer än mindre hit.. Det är jag som tar mitt ansvar och hör av mig till henne och åker dit, för att Maya ska få träffa henne.
Ska det vara så? Varför är det så?
Och varje gång dom ser, håller i Maya säger dom:
-Men, visst är hon stadigare i huvudet? Eller:
-Men, visst har hon bättre koll på sina händer? Eller:
-Men, Uffe, visst har hon blivit bättre, du ska se att det här blir, hon blir bra till slut!!
Jag blir så trött, jag blir så ledsen över det enkelspåriga. Jag blir så trött när de kör huvudet i sanden och blundar för verkligheten..
Ska lägga energi och tid på gymet i veckan, känner att jag behöver det, få ut en del frustration!
Ska även lägga en del kraft och tid på mitt hem.. ska bli spännande hur Maya reagerar på de adventljus som kommer snart kommer lysa i fönstren:)..
Hon gillar iaf alla ljusen, stjärnor och sånt som lyser på stadens gator och torg, där vi tog söndagspromenaden. O hon älskar alla ljusen som så fint brinner i den vackra domkyrkan.
Hon och jag var på sinnesrogudstjänt, Fint, vackert och väldigt rogivande..
Till slut kommer ljuset, solen och värmen tillbaka.. alltid. Krama varandra o sovgott:).. U.
Psst! Du, som signerar dina kommentarer med M, maila mig med dina frågor, så ska jag svara där!!
O psst igen! Den där potatisgratängen jag skrev om igår, nix blev ingen.. Alex valde kebab ist, med polare på stan, så jag lagade en sjysst pasta med krämig gorgonzolasås o ryggbiff, det var också gott.. Nån som vill bli bjuden, hör av er:)..
2 kommentarer:
Panik över dagen?? Tycker du dagen känns för lång eller för kort eller vill du göra så mycket??? Själv tycker jag dagarna bara försvinner. Älskar när dagarna blir lååååånga.
När det gäller besök av mof-föräldrar är det kanske så att de tycker att du har så mycket runt dig ändå att de inte vill vara till besvär. De tror inte att du vill ägna så mycket tid åt just dom, att du har mera intressanta ting att göra än att umgås med just dom. Kan det vara så??? Så när det passar dig att umgås så kommer du till dom istället tänker dom. Man vill ju inte vara till besvär tänker nog många äldre, trist nog.
/M
Det är väl ganska så normalt att man påpekar utveckling man ser hos barnet. Menar du att man inte får göra det om barnet har en cp-skada?? Jag tror inte att du menar så egentligen. Man tar ju tag i vart enda litet halmstrå och blir överlycklig för det allra minsta gällande utvecklingen. Är inte det bättre att tänka så än att helt ge upp?
/M
Skicka en kommentar